Synd att Jonas Sjöstedt ska tillbaka till Bryssel
Hans deckare blev mycket bättre när han höll sig därifrån
Publicerad 2024-07-15 05.00
Deckargenren är ett litterärt underland. Ju grövre stereotyper som används, desto bättre litteratur blir det. Genren är uppfunnen för förströelse, men dess författare framställer sig själva som ambulerande forskare. Deckaren har ett konservativt hjärta – ändå lockar den kulturvänstern.
Ett intressant exempel är Jonas Sjöstedt. Han har till dags dato skrivit fem deckare i ”Maktens korridorer”. Serien kretsar kring David Lööf, som i de tre första delarna är EU-parlamentariker, i de två sista tjänsteman för Vänsterpartiet i Sverige. Lööf är en vänster-vanlis, lika anonym som en nystruken skjorta. Alltid noga förberedd, en konstant mild bakfylla, somnar av Tarkovskij-filmer men gillar Winnerbäck. Det enda som sticker ut med honom är att hans tillvaro kantas av lik; mördade av storföretagens yrkesmördare, fascister och turkisk säkerhetstjänst.
Ingen på kultursidorna har intresserat sig för dessa böcker. Av naturliga skäl: de första tre är hemskt dåliga. Men ställer man böckerna bredvid varandra är det uppenbart att det händer något i Sjöstedts författarskap i bok fyra och fem, ”Hämndens tid och ”Svekens tid”. Inte bara är de hälften så tjocka, de är också mera skvallriga, mindre nyanserade, innehåller fler nidbilder och docerande avsnitt. Trots det har Sjöstedt blivit en mycket skickligare författare i dessa. Den sista boken, ”Svekens tid”, skulle rentav kunna beskrivas som en pamflett för Vänsterpartiets hållning i Nato-frågan – och Sjöstedts bästa bok. Hur går detta ihop?
De tre första deckarna – ”Sammanflöden”, ”Sahara” och ”Spanska brev” – skrev Sjöstedt 2008–2010, alltså mellan tiden som EU-parlamentariker och partiledare. De skildrar respektive: ett mord på en konservativ EU-ledamot, ett attentat som för spåren till Västsahara och en garrottering där ledtrådarna tar oss till Francos diktatur och ETA. Det märkliga med böckerna är att Sjöstedt inte tycks haft särskilt roligt när han skrivit dem; de känns pliktskyldigt gjorda. Märkligt kan tyckas: möjligheten att begå lustmord – om uttrycket ursäktas – på lobbyister och diktaturens kollaboratörer borde få prosan att porla.
Delvis beror det på att Sjöstedt är en dålig författare. Miljöerna är så anonyma att de tycks byggda av litteraturens motsvarighet till Minecraft-block, karaktärerna är så befriade från intressanta personlighetsdrag att de framstår som skyltdockor. ”David blev glad av att tänka på Meral. Det ilade till i honom.” ”En pistol sattes i hans rygg. Han stelnade till.” När David går runt i Västsahara och ser unga män trakasseras av marockansk polis tänker han: ”ockupationens vardag”. SO-boken ringde och ville ha tillbaka sin replik.
I slutändan är det Sveriges Nato-process som är brottslingen
Delvis tror jag också att det beror på att Sjöstedt inte riktigt förstår hur man skriver en samhällskritisk deckare. Genren behöver nämligen hackas för att det ska funka. Som Michael Tapper och Daniel Brydén visat utgår merparten av kriminallitteraturen mellan 1990 och 2000 från en konservativ världsbild. Undertexten är nästan alltid att samhället faller sönder och att var och en får klara sig själv – oavsett vad författaren har för politiska åsikter.
I ”Död och dagishämtningar” visade Karl Berglund att kriminalromanen det följande decenniet började hänge sig åt medelklassens livspusslande – av en händelse samtidigt som Alliansen lanserade begreppet. Sjöstedt är medveten om detta, och använder därför få beprövade stilgrepp från genrens verktygslåda – vilket inte heller funkar. Prosan blir blank.
Denna gammaldags ideologiska motor går dock att tjuvkoppla. Ett exempel – hämtat från utlandet – är George Pelecanos mästerverk ”Ren som snö”, där en vit polis skjuter en svart man och åtalas för det. I slutändan inser han att han handlat riktigt – men att det ändå var den egna rasismen som fick honom att avfyra vapnet. Så sätts genrens inneboende föreställning om det goda rättssamhället ur spel. Ett annat, närliggande, exempel är de arbetarförfattare som i början av 00-talet närmade sig genren: Aino Trosell, Åke Smedberg, Kjell Eriksson, Fredrik Ekelund med flera. Deras knep var att porträttera gatusnutarna som en sorts rättsskipningens proletärer. I sina böcker utvecklade de ett underifrånperspektiv där yrket framställdes som vilket lönearbete som helst, med hårda arbetsvillkor och låga löner. Poängen var naturalismen, inte brotten.
Ett annat sätt att uttrycka detta på är att om man vill revoltera mot deckargenrens konservatism måste man vara reformist: man får gå med på en smula samhällsförfall, ett par stereotyper, en gnutta populism och en droppe blodshämnd – och arbeta som mullvad.
”Hämndens tid” och ”Svekens tid” är skrivna efter att Sjöstedt slutat som partiledare och här är det uppenbart att han börjat njuta av att bre på. Tidigt i ”Hämndens tid” märks det att han utvecklats som författare: en rättsläkare talar ”klingande dalmål” med mat i munnen medan han obducerar ett lik så att fentanylen sprutar. Sådana excesser skulle aldrig den ”unga Sjöstedt” hänge sig åt – och det gör boken satans så mycket mera färgstark. Överlag börjar goda karaktärer tala norrländska oftare, de svär mer och är i allmänhet mera oborstade. Sjöstedt har förstått spelets regler: det enda sättet att vara nyanserad inom deckargenren är att först måla upp stereotyper – och sedan dekonstruera dem. Som när den våldsamma och försupna riksdagsledamoten Reijo Mäkinen – urtyp: toxisk fyllefinne – i slutändan blir den mest komplexa och rörande karaktären Sjöstedt skapat.
I ”Svekens tid” använder sig Sjöstedt av arbetardeckarnas grepp genom att ställa hederliga gatusnutar i ”Forza Bajen”-tischor mot Säpo, framställd som välkammad polisadel. Klass mot klass – inom polisen. Intrigen kretsar kring en mordmisstänkt kurd som den turkiska säkerhetstjänsten vill åt. Här har Sjöstedt blivit så skicklig på att koppla ihop agitatoriska tal, lagda i ledamöternas munnar, och brottsutredningen att Pelecanos-känslan infinner sig: i slutändan är det Sveriges Nato-process som är brottslingen.
Som läsare blir jag både upplivad och beklämd: Sjöstedt har utvecklats till en riktigt hygglig deckarförfattare sedan han reste hem från Bryssel. Det är fan att han ska tillbaka dit. Måtte han lämna David Lööf i Sverige.
När jag slår igen sista boken – en smula utmattad – upplever jag ändå att Sjöstedt mutat in ett hörn i den samhällskritiska deckartraditionen. Det sker när han inser att det är lika svårt att skriva kriminallitteratur som andra böcker, att man inte kan använda genren som ett tomt kärl, utan istället måste leka med konventioner. Som bäst är han när han väver in historien i sina böcker - Pinochets diktatur, spanska inbördeskriget, den finska lappo-rörelsen - och visar hur politiska oförrätter får blodshämnden att leva vidare. Då känner man med Marx ord att ”traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna”. Kanske är det i slutändan så långt en deckare kan nå i sin samhällskritik?
