Galna ko-sjukan, ny valuta och ekoterrorism

”Framtidsministeriet” är en lättläst tegelsten om världen efter klimatkatastrofen

helskärm

Det är en vanlig missuppfattning att det inte längre skrivs några utopier. En ännu vanligare missuppfattning är att en utopi måste handla om ett så perfekt samhälle att det förblir ouppnåeligt. Det där är bara något de som är nöjda med sakernas tillstånd hittat på för att försöka avväpna alla drömmar om ett bättre samhälle.

En av vår tids mest konsekventa utopister heter Kim Stanley Robinson. Med sina drygt tjugo romaner har han blivit något av en institution inom science fiction. Han debuterade redan 1984, men slog igenom på 90-talet med en banbrytande trilogi om koloniseringen av Mars. På 00-talet, innan det började bli trendigt, skrev han sedan en trilogi om klimatförändringarna och vetenskapens beroende av politiken och kapitalismen, senare omarbetad till mastodontromanen ”Green Earth”.

Trots att flera av hans romaner utspelats i rymden tycks han ha gjort bokslut med den delen av sitt författarskap med 2015 års ”Aurora”, om ett generationsrymdskepp och koloniseringen av en fjärran planet. Romanen utvecklas till en svidande örfil mot alla som tror att mänsklighetens framtid ligger på andra planeter.

Sedan dess har Robinson mestadels hållit sig på jorden, och fokuserat alltmer på hur vår klimatförändrade framtid kan komma att te sig. Exempelvis i romanen ”New York 2140”, som skildrar ett Manhattan som efter havshöjningarna snarast liknar ett Venedig, eller den magnifika ”Ministry for the Future”, som utkom 2020 och som redan omtalats som en av decenniets viktigaste romaner.

Märkligt nog har inte en enda av Robinsons romaner översatts till svenska, bara någon enstaka novell. Förmodligen är det inte bara genren, utan också längden på hans romaner som avskräckt förläggarna. Men nu har Ordfront vågat, med översättningen av ”Framtidsministeriet”, en tegelsten på drygt 630 sidor. Originalet har hunnit bli lite av en modern klassiker inom klimatfiktionen (det som lite töntigt kallas cli-fi), läst långt utanför sf-fantasternas cirklar.

Romanen kretsar kring det internationella organet Framtidsministeriet, bildat i början av 2025 inom ramen för Parisavtalet och med långtgående befogenheter för att företräda framtida generationers intressen, vilket främst betyder att motverka klimatförändringarna. Ministeriet har sitt säte i Zürich och arbetet leds av Mary Murphy, före detta utrikesminister för Irland.

Trots att en stor del av romanen utspelas i just Zürich och Alperna, och att fokus ofta ligger på Mary och arbetet på ministeriet, är ”Framtidsministeriet” i hög grad en kollektivt berättad roman där perspektivet hoppar runt i världen och låter ett sammelsurium av röster komma till tals. Det hela börjar exempelvis med en kuslig skildring av en värmebölja i Indien med miljontals döda, och senare får vi följa flyktingar, demonstranter och miljardärer i Europa, katastrofoffer i Nordamerika, tvångsarbetare och bönder i det globala Syd och inte minst forskare på Antarktis.

Bortsett från Mary Murphy och Frank May, en överlevare från värmeböljan i Indien som lider av PTSD, är de flesta karaktärer dock lite av infodumpande pappfigurer. Men så är ”Framtidsministeriet” också främst en idéroman som handlar om att pröva olika lösningar på hur vi skulle kunna få bukt med klimatförändringarna, som koldioxidinfångning, klimatmanipulation och åtgärder för att rädda Antarktis glaciärer. Mest kontroversiellt är förmodligen att romanen även skildrar ekoterrorism, i form av lönnmord på företagsledare, attacker mot fossildrivna privatflygplan och containerfartyg samt spridande av galna ko-sjukan för att minska köttkonsumtionen.

Den främsta lösningen är dock att tygla och reglera kapitalismen genom uppfinnandet av en ny valuta, carbon coin, som företag och länder kan tjäna genom att garantera bindning av koldioxid över en lång tidsperiod. I romanen lyckas Mary övertyga världens verkliga makthavare, centralbankerna, om att det faktiskt är deras uppgift att rädda planeten, om de vill kunna garantera pengars fortsatta värde.

Insprängda mellan allt detta finns också ett slags främmandegörande gåtor, där allt från solen till marknaden får komma till tals, liksom essäer och dialoger om politik, ekonomi, ekologi, klimatförändringen och det pågående massutdöendet.

Det rör sig alltså om en bildande roman, med ett kalejdoskop av olika perspektiv på jordens framtid. Ändå är den inte svårläst, särskilt inte i Nika Abiris lättdruckna översättning – en bragd med tanke på romanens längd och myllret av fackuttryck.

I de korta essäerna blir också Robinsons vänsterperspektiv som tydligast. Han har aldrig gjort någon hemlighet av att han är demokratisk socialist, och hela romanen är dessutom tillägnad Fredric Jameson, världens främsta levande marxistiska litteraturforskare, som nyligen fyllde 90 år och dessutom är Robinsons gamla handledare.

Den utopiska framtid som målas upp i romanen är dock inte särskilt radikal eller orealistisk jämfört med mycket annat i sf-genren, utan handlar mest om att försöka bevara såväl kapitalismen som planeten och människans värdighet. Eller vad sägs om en framtid där det mesta är soldrivet, där vildmarken återställts, där skatteparadisen och de superrika avskaffats genom spårbara pengar och progressiv beskattning, där det finns både jobbgaranti och universell basinkomst samt mängder med kooperativt ägda företag, där användare av sociala medier äger sina egna data och där resor främst sker på stora segelfartyg eller i zeppelinare?

Kim Stanley Robinsons bedrift är att han vågar drömma stort, men inte naivt, om den framtid vi har framför oss. Om utmaningarna och möjligheterna. Om de ständiga misslyckandena som förr eller senare kanske kommer att bära frukt.