Mamma kines, pappa japan – rasism svensk

Tobias Hübinette har skrivit en viktig bok om rasismen som svenskasiater möter

helskärm

Den antirasistiska pionjären Tobias Hübinettes senaste bok heter ”Svenska asiater” och handlar om rasismen mot en av landets största minoriteter – de nästan kvarts miljon första eller andra generationens invandrade med ursprung i sydostasiatiska länder som Filippinerna, Kina, Thailand och Vietnam. De är, menar Hübinette, både en distinkt minoritet i Sverige, och en grupp med betydande inbördes skillnader.

Just detta är Hübinettes och bokens dilemma: å ena sidan betraktas och behandlas sydostasiater i Sverige som en och samma. De kallas ofta rätt och slätt kineser, ”tjing-tjong kines!”, och reduceras till sina yttre attribut, som i ramsan ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”. Samstämmigheten i berättelserna som Hübinette lyfter fram från adopterade och invandrade asiater illustrerar hur fördomarna drabbar i stort sett lika, oavsett ursprungsland.

Å andra sidan har skillnaderna inom gruppen inneburit att det inte riktigt formats något motstånd mot den svenska antiasiatiska rasismen. ”Jag är faktiskt korean!” är ett otillräckligt svar på förolämpningar som går ut på att kineser inte hör hemma i Sverige.

Poängen Hübinette vill göra är att det helt enkelt inte funnits någon grupp som kallar sig ”svenska asiater” som kan kräva ett slut på vardagens så kallade gulinghumor, den som möter svenska asiater på gator, restauranger, i skolan, på arbetsplatsen – men också dyker upp som föraktfulla stereotyper i tv-serier, på teaterscener eller godisförpackningar. Länge fanns ingen forskning, inga förbund, inga förebilder som kunde sätta ord på ringaktningen mot asiater i Sverige, som Hübinette visar har funnits här åtminstone ett par hundra år. Alltså har rasismen pågått utan diskussion, år ut och år in.

Men det är på väg att förändras. Tobias Hübinette har själv gjort banbrytande insatser för att uppmärksamma den svenska antiasiatiska rasismen, och i boken lägger han sina tidigare och ofta omdiskuterade texter till en imponerande undersökning av hundra svenska boktitlar och niohundra medietexter av andra svenska asiaters erfarenheter av Sverige. Bilden som framträder är förkrossande: rasismen tycks ständigt närvarande och svårt tärande. Ett rörande exempel är skrivet av Caroline Seung-Hwa Ljuus, till en antologi om och av adopterade från Korea:

JAG SJUNGER RAMSAN:

PAPPA KINES

MAMMA JAPAN

STACKARS LILLA BARN

JAG DRAR MINA ÖGON

UPPÅT OCH NEDÅT

OCH GÖR MITT ANSIKTE SKEVT

MIN MAMMA SKRATTAR

JAG TYCKER OM NÄR

MIN MAMMA SKRATTAR

Hübinette visar hur den vardagsrasistiska gulinghumorn kan leta sig in överallt i svenska asiaters liv, och förfula också deras viktigaste relationer. Men det faktum att dessa erfarenheter nedtecknas – och nu lyfts fram i samlad form – är också ett tecken på att förebilderna trätt fram, forskningen satts igång och motståndet vaknat.

Det är alltså en viktig bok han skrivit, Tobias Hübinette, som skickligt fångar hur den antiasiatiska rasismen är mångbottnad och delvis motsägelsefull. Svenska asiater, skriver han, är en grupp som uppfattas som fullt möjliga att håna och förminska, men de ses också som lydiga och strävsamma – en mönsterminoritet. Samtidigt ses den lågmälda strävsamheten som ett hot. Den ”gula faran” handlar om att stormakten Kina och dess befolkning ska ta över västs och de vita människornas status i världsordningen. Svenska asiater drabbas av västerlandets kollektiva paranoia genom att de samtidigt betraktas som ynkliga och listigt hotande.

Min enda invändning mot boken är att Hübinette gott kunnat utveckla analysen av det specifikt svenska i denna antiasiatiska rasism, alltså bättre fogat in den i det svenska samhällets (i brist på bättre ord) vidare rashistoria. Som många andra postkolonialt influerade forskare lutar sig Hübinette uteslutande mot US-amerikanska teorier och begrepp, trots att han själv erkänner att dessa inte riktigt går att anpassa till det svenska sammanhanget. Det är befogat att fokusera fullt ut på de svenska asiaternas erfarenheter – men något ytligt blir det när den antiasiatiska rasismen inte tydligare relateras till Sveriges rasism mot andra minoriteter, eller till frågor om vilken roll rasismen som fenomen spelar i den svenska kulturen, ekonomin och politiken. Det pionjärarbete som kvarstår för Hübinette är kanske att släppa taget om den amerikaniserade analysen.