Den religiösa sekten räddar bensinmacken
Ibland blir Serhij Zjadans roman lite för skruvad
Publicerad 03.45
Kommunismen föll samman på rätt olika sätt i de gamla öststaterna. I Polen gjordes avregleringen varsamt. Ukraina däremot utsatte sin ekonomi för en chockdoktrin. Resultatet blev en katastrof: fattigdomen steg till 40 procent, arbetslösa män drack sig fulla på rakvatten och ett rostbälte drogs genom landet. Stålbadet på 90-talet, mer än imperiets fall, skapade den ”postsovjetiska människan”. Men i skuggan av kriget talar vi sällan om det.
Det är därför en fröjd att den ukrainska författaren Serhij Zjadan börjat översättas för fullt på svenska. Det stora ämnet i hans författarskap är nämligen 90-talet och det laglösa land som avregleringarna skapade.
I den första boken som översattes – ”Anarchy in the UKR” – visade han att punkens nihilism förverkligades till fullo i Ukraina. Det som sipprade ner från toppen var inte det ekonomiska överflödet – utan överklassens likgiltighet som sedan fick fäste underifrån. Resultatet blev ett liv i en Sex Pistols-låt. Att Zjadan är poet syntes i varenda rad: boken var vacker som en orkidé spirande på ett uranberg. Förra sommaren kom också hans krigsskildring ”Internatet” som Inga-Lina Lindqvist utnämnde till en framtida klassiker här i Aftonbladet. Själv kan jag bara hålla med.
”Vorosjilovgrad” från 2010 är – liksom alla hans romaner – en odyssé som dryper av kolsvart humor. Protagonisten Herman får en dag ett telefonsamtal från en liten stad i östra Ukraina. Hans bror har försvunnit under mystiska omständigheter och han ombeds styra upp dennes ”bizness” – en rostig bensinmack. Det är ett postapokalyptiskt samhälle Herman kommer till med gräsomflätade bilvrak, märkliga karavaner och en stat som dragit sig undan likt Leviatan i urberget. ”There is no society” sa Margaret Thatcher och voilá: Zjadan-land. Snart upptäcker Herman att hans bizness befinner sig i trubbel med maffian och skattemasen, för att bara nämna några.
Anledningen till att man läser Zjadan som en hypnotiserad är det giftgröna ljuset som flödar i hans romaner, inte minst genom språket. Charlie Parkers altsax liknas vid ”ett kemvapen som trasar sönder luften”, Bollywoodmusik i en fullknökad buss beskrivs som ”kolibrier som försöker ta sig ut ur en gaskammare”.
Emellanåt avbryts diskbänksrealismen av drömska sekvenser. Som när en mongolisk karavan drar genom staden, som luktar bränt kött och läder. I slutet ser Herman kor som släpar på harvar lastade med ”blinda ormar och döda kamphundar”. Efteråt konstaterar han att det var ”som om döden eller ett godståg drog förbi”. Döden eller ett godståg? Kan vi ens lita på att berättaren sett det han beskrev? Så gör Zjadan ofta: dubbelexponerar ett samtida Ukraina mot ett mytiskt tidsplan, som om det alltid fanns en äldre berättelse under den vi läser. Vad den förmedlar förstår jag knappast – men litterärt är det suggestivt.
Zjadan har en förmåga att växla mellan djupt allvar i skildringen av landsbygden, ren slapstick och en poesi som han tycks kunna trolla fram med knäna. Det krävs en magnifik författare för att hålla ihop allt. I ”Vorosjilovgrad” gör han det med bravur i första halvan, men tyvärr förlorar boken sin lyster under de sista 150 sidorna. Intrigen blir för skruvad när en religiös sekt plötsligt dyker upp och räddar bensinmacken. Och när ett stort gängslagsmål upplöses, för andra gången, ungefär som i sången om grabbarna vid Tegelbacken är det inte roligt längre. ”Vorosjilovgrad” innehåller några av de bästa scenerna Zjadan har skrivit, men som romankonstruktion är den lika instabil som oljetornet bredvid macken.
