Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Vendela

Stanna i utkanten – eller våga livet?

Inga-Lina Lindqvist läser tre böcker från Belarus och Ukraina om staten, samhället och det personliga ansvaret

Publicerad 2023-07-17

Följ ämnen
Ukraina
Ukrainsk stridsvagn vid Bakhmut i maj.

”Det finns inget som heter samhälle”, sa Margaret Thatcher och fortsatte med att ”det som finns är enskilda män och kvinnor och familjer som ser till sig själva först”.

Tre nyutkomna böcker från Ukraina och Belarus vänder på frågan mitt i ett brinnande krig. Om något som heter samhälle faktiskt finns, i vilken grad är individen fri att avstå sitt ansvar?


”Internatet” av Serhij Zjadan utkom 2017, när den ryska ockupationen av östra Ukraina hunnit lägga sig som en sandsäck över landets framtid. I översättning av Sofia Uggla framträder verket i en språklig och konstnärlig briljans som den stora krigsromanen i nivå med Remarques ”På västfronten intet nytt”. Zjadan lånar den klassiska formen från Orfeusmyten och Dantes Inferno till en dubbelexponerad samtid av skyttegravar och civila lik på gatorna.

Uttrycket ”mitt hus ligger i utkanten” finns både på ukrainska och belarusiska. Man föredrar att inget veta och inte blanda sig i. Huvudpersonen i ”Internatet” läraren Pasja är en typisk utkantsmänniska. Att enbart sköta sitt är för honom en rättighet. Ironiskt nog undervisar han i ukrainska, som han undviker att använda i vardagen för att inte reta upp någon. Efter påtryckningar av släkten ger han sig ut på en odyssé för att hämta sin epilepsisjuka systerson från ett barnhem i den ockuperade zonen. ”Alla vi här, om man tänker efter, lever ju som på ett internat. Övergivna av alla”, säger föreståndaren Nina. Militären har dragit sig undan, separatisternas milis torterar ihjäl vem de vill. Här finns inget som heter samhälle. Men Nina stannar kvar och tar hand om barnen. Representerar hon enbart den enskildes val att ta ansvar? 

Staten är din allsmäktige förälder som gärna vill krypa ner i din säng också


Svaret anas i min parallella läsning av två böcker från Belarus. Romanen ”Paranoia” av Viktor Martinovitj har några år på nacken, men ter sig tidlös i sin beskrivning av en kärlekstriangel som inbegriper landets diktator. Här framträder tydligt de incestuösa dragen som finns i varje auktoritär regim. Staten är din allsmäktige förälder som gärna vill krypa ner i din säng också, gränserna för den personliga autonomin passeras triumf. I svensk språkdräkt av Ann Wikström är staden Minsk kongenialt tecknad med breda och ofta folktomma boulevarder, byggnader i Stalin-empir och de hemliga världarna bakom deras väggar. 

Fängelsedagboken ”Zekamerone” av juristen och människorättsaktivisten Maksim Znak, dömd till tio års straffläger i Belarus, består av hundra utsmugglade mininoveller i träffsäker översättning av Hanna Sandborgh och Ola Wallin. De överbefolkade cellerna i landets häkten kallas för ”hus”, där ansvar för ordningen roterar mellan fångarna. I dessa minisamhällen, prisgivna åt vakternas sadism och godtycke, är världen bokstavligt naken. Att toaletten är ett hål i golvet tillkännager statens åsikt om vad fången är värd. Texternas ljusa humor är i sig en motståndshandling, men den kan inte sminka över brutaliteten.

Här börjar jag som läsare in på huden känna skillnaden i att vara en människa som beskyddas av staten och en som är utlämnad till den.


Oavsett vilka vedermödor karaktärerna hos Serhij Zjadan underkastas agerar de som om de har en möjlighet att välja graden av sitt ansvar, stanna i utkanten eller våga livet för det man tror på. För någonstans bakom de mullrande kanonerna vid fronten finns en armé som har retirerat men kan komma tillbaka. Vetskapen om att där borta finns stridsvagnar som är på din sida verkar räcka för att upprätthålla ett minimum av val. Pasja, Nina och de andra i det myllrande persongalleriet i ”Internatet” brottas med sina bevekelsegrunder i en paradoxal men dock påtaglig frihet. Medan Martinovitj och Znak gestaltar en kvävande hopplöshet. Inga stridsvagnar är på deras sida. I stället har staten angripit samhället, i en närmast autoimmun process. 

Insikten låter rubbad, men jag kan inte släppa den. Är det demokratiskt kontrollerade våldsmonopolet enda garanten för medborgarnas rätt att få vara svalkande likgiltiga?

Svaret finns hos människorna i Ukraina och Belarus som i detta nu är ålagda att lösa uppgiften.

Följ ämnen i artikeln