En rejäl nypa ”PK” gör Tucci sevärd i SVT
God mat kryddad med antirasism gör nya tv-serien aptitlig
Jag kan inte se mig mätt på mat.
I början på 1990-talet, när jag bara var en störig liten snorunge, fastnade jag framför suputen Keith Floyds tv-sända och spritindränkta matresor i Italien. Jag har inte vänt bort blicken sedan dess.
Jag har förstås sett den store Anthony Bourdains program. Liksom Nigella Lawson, ”Kinas mat”, ”Mat” med Tina Nordström, ”The mind of a chef”, ”Chef’s table” och en hel del gammalt Tore Wretman-content.
Jag har inte missat en minut av ”Salt Fat Acid Heat” eller Jon Favreaus ”The chef show”. Och jag har inte minst kollat slaviskt på den irriterande men briljante David Changs alla olika program.
You name it, jag har sett det.
Matprogrammen visar, i sina bättre stunder, inte bara varför mat och dryck är viktigt och härligt, de använder också käket och käkandet för att förklara världen och livet.
Den senaste tiden har jag suttit klistrad framför det Emmybelönade matprogrammet ”Italien med Stanley Tucci”, vars andra säsong nyss kommit till SVT.
Där följer vi – som programnamnet spoilar – den hyllade skådespelaren Stanley Tucci, känd bland annat från ”Flickan från ovan”, ”Spotlight” och ”Julie & Julia”, när han äter sig igenom region efter region i det Italien han har anor från och bodde i en period som barn.
Om det ser gott ut? Han dricker med kreddiga vinproducenten Arianna Occhipinti på Sicilien, frossar i pecorino i Rom, och äter tagliatelle i Emilia-Romagna. Ja, det ser gott ut.
Men lika anmärkningsvärt ljuvliga som de italienska vinerna, ostarna och skinkorna är – lika uttjatat är det ju att bara berätta om San Marzano-tomatens kvalitet eller hur mozzarellan blir till. Det har vi, i alla fall jag, redan sett.
Det som gör Tuccis program så aptitligt är att han otidsenligt nog är en anhängare av multikulti-idealet. Som på den gamla goda pk-tiden, när man inte ansågs sinnessjuk för att man ser vilka kulturella värden som kommer med invandring och migration.
Stanley Tucci försitter aldrig en chans att i programmet benämna och beskriva hur en blandning av människor och erfarenheter berikar maten, kulturen, samhället och landet.
Det som för ett antal år sedan kändes lika tröttsamt som berättelser om den napolitanska pizzans storhet framstår 2024 som nytt och nästan modigt. Fresco!
Stanley Tucci besöker romer som bor under en motorväg i Neapel och framhäver med självklarhet deras rätt till ett gott liv och till frihet från diskriminering eller misstänkliggöranden från myndigheter. Han tar sig an den politiska debatten med en fiskare han lagar mat med, där han beskriver mörkret i Lega Nords politik. Han träffar och pratar med Mattia Santori, en av aktivisterna i den antifascistiska Sardin-rörelsen i Bologna.
Över sardiner med salsa verde pratar han med Beppe på Lampedusa, en fiskare som både hämtar sin dagliga fångst och räddar migranter ur havet. Även om lagstiftarna förbjudit många av räddningsaktionerna, vilket innebär att Beppe och andra fiskare hotas av fängelse om de griper in och hjälper människor i nöd.
I den andra säsongens första avsnitt, där Tucci åker till Venedig, besöker han en restaurang där Hamed Ahmadi, en gång flykting från Afghanistan, blandar mat från Iran, Italien, Afghanistan, Nigeria och ett 20-tal länder till. Allt tillagas av personal från ungefär lika många nationer. För en gångs skull betonas vinsterna i blandningen, det nya och underbara som uppkommer i möten, som alltid har gjort det.
Det är så otroligt banalt, på sitt sätt, för egentligen är det här självklarheter. Men i vår tid känns Stanley Tuccis multikulti-vurm på tv radikal, han rullar in som en trojansk häst i det SVT där de numera är så oerhört rädda för att beskriva både antirasism och en blandning av kulturer som något som är av godo.
Det blir en smaklig spis, betydligt mer politiskt intressant än exempelvis den nyss avslutade Almedalsveckan.
