Nu kan du och en AI göra tv-serier ihop
Systemet har fått träna på mängder av ”South Park”-avsnitt
Experiment med interaktiv tv har aldrig gjort någon glad. 1996 sändes ”Nudlar och 08:or” simultant i SVT:s båda kanaler. Med hjälp av fjärrkontrollen kunde tittaren växla mellan olika kamera- och synvinklar. Få såg ungdomsdramat, ännu färre tyckte om det.
Men försöken fortsätter. Netflix har en hel kategori kallad (sic) ”Interaktiva specialer”. Romantiska komedier, äventyrsfilmer och en inte oäven Kapten Kalsong-film – alla med möjlighet att välja väg då och då. Filmen pausas, och vi kan klicka på ”Bad news” eller ”Good news”, ”fly” eller ”illa fäkta”. En högst begränsad interaktivitet med bäst-före datum just 1996; den kallades då ”multimedia” och distribuerades på cd-rom-skivor.
Företaget Fable lanserar nu ett mycket mer finkornigt interaktivt tv-koncept. De har utvecklat Showrunner – ett system där du tillsammans med generativ AI skapar tv-serier från grunden. Konflikter, relationer, karaktärer – du väljer i Showrunners gränssnitt, och AI:n skriver replikerna och genererar scenerna. Avsnitt efter avsnitt, så många du vill.
I Showrunner får också manusförfattaren en AI-kompanjon. I ett enkelt gränssnitt river man fram en whodunnit-deckare eller vilket konfliktdrivet drama som helst. Berättarteknik är logiskt hantverk; både story och plot följer oftast mönster som AI:n lätt lär sig. När datorn skapat utkastet, kan människan fixa finliret. Tillsammans med framtida versioner av kraftfulla video-AI:n som Sora eller kinesiska Kling, kan resultatet se ut som helt vanlig Netflix.
Företaget Fable leds av Edward Saatchi – ensam arvinge till reklammiljardären Maurice Saatchi. Just reklamfilm är en lågt hängande frukt, men Edward Saatchi vill mer än gå i pappas fotspår. Han beskriver Showrunner som ”The Netflix of AI” – enligt Saatchi är detta framtidens tv-underhållning.
Showrunners dna kommer från Fables ”Sim Francisco”-projekt – en sorts ”Sim City” där tusentals AI-karaktärer autonomt lever, interagerar och konverserar. Edward Saatchi liknar detta vid upptäckten av penicillin – om AI-styrda botar får interagera fritt, kommer kanske något banbrytande att utkristallisera sig. Google har ett liknande projekt; även de ser botarnas autonoma, sociala liv som värdefull träning inför de mer generella AI:n som många strävar efter.
För att testa Showrunners förmåga att skapa, har Fable tränat AI:n på mängder av ”South Park”-avsnitt. Man låter sedan Cartman, Kyle och de andra interagera i en simulering. Den styrs av de relationer som AI:n sett i Trey Parkers och Matt Stones verkliga förlaga. Simuleringen förstår alltså på egen hand mellanmänskliga relationer mellan exempelvis Cartman och Kyles mamma, och skapar händelser och känslor baserat på dessa. Användaren skriver prompts som ”det är natt i South Park, men det hörs musik från skolan”, och en kombination av simulationen och OpenAI:s GPT4 tar vid för att göra ett nytt 22-minutersavsnitt.
De AI-genererade South Park-avsnitten är varken lika originella eller roliga som de Parker och Stone gjort. Men de är väl i klass med det högst generiska, snabbproducerade innehåll som utgör streamingtjänsternas huvudsakliga utbud. Det är lite som med måleri: det är svårt att kopiera en Leonardo, men lättare att replikera Modigliani.
Bristerna i Showrunners produktion är typiska för ”kreativa” AI:n. Det blir helt enkelt inte nog kreativt; humorn och dramaturgin har svårt att slita sig från de inlärda mönster som AI:n lärt sig förstå. Men Saatchi och kollegorna har en idé för hur de ska nå utanför ramarna.
Fable driver medvetet på för att AI:n ska hallucinera. Forskningsrapporten bakom Showrunner säger att AI:ns hallucinationer är avgörande för deras arbete. En kreativ maskin måste få ”drömma”, spåra ur och kasta ur sig sjuka idéer. Dessa glitchar hos chatbotar och konst-AI:n beskrivs ofta som buggar, men de är avgörande. Utan dem är AI:n bara ännu en maskin.
Filosofen Jean Baudrillard ansåg att människan förlorat förmågan att skilja på naturligt och artificiellt. Han exemplifierar det med kaffemaskinen: kaffets ursprung är inte maskinen det kommer ifrån. Allt fler vet inte hur en kaffeplanta ser ut och var den växer. Och de bryr sig inte.
De som i framtiden möter artificiella karaktärer i AI-genererade streamingserier, kommer kanske inte tänka på råvaran (läs: människan.) Kanske bryr de sig inte, så länge upplevelsen är som allt annat i deras digitala tillvaro: personaliserad, interaktiv och immersiv.
