Därför är graviditeter hatade på Booktok
Att läsa romance är ett sätt att fly från sin familj
Populärlitteratur erbjuder förströelse, njutning, eskapism. Men vad gör den utöver det?
När forskaren Janice A. Radway 1984 publicerade litteraturvetenskapens kanske mest inflytelserika läsarstudie någonsin, ”Reading the romance”, var hennes slutsats att romance-litteratur fungerar som en flykt från vardagslivets familjeförpliktelser. Kvinnor som läser romance gör sig tillfälligt oåtkomliga för de som söker känslomässigt stöd och moderlig omsorg. Därför är romance också potentiellt frigörande, en dörr till gemenskap utanför familjen.
Under de 40 år som gått har det tillkommit perspektiv i samtalet om berättelser om kärlek och kvinnors kärleksarbete. Samtidens mesta stjärnsociolog Eva Illouz teorier om en avreglerad kärleksmarknad för individer i jakt på självförverkligande har populariserats i tusen kulturkritiska texter samt i seriealbumet ”Den rödaste rosen slår ut” av Liv Strömquist (2019).
… vem som helst kan säga vad som helst om romance, utan att behöva visa respekt gentemot läsarna
Romance har under tiden via ett antal bästsäljare (Twilight, Outlander, Acotar, Bridgerton osv.) rört sig från kiosken till bokbranschens mittfåra. Genren har gynnats starkt av den konvergenskultur där samma innehåll färdas mellan digitala plattformar över hela världen, och där gränser mellan konsumenter och producenter suddats ut. Detta vet alla som kan något om bokbranschen, även om det i vissa självpåtaget aningslösa kretsar fortfarande cirkulerar en uppfattning om att romance är samma sak som 1980-talets Harlequin-pockets med Fabio Lanzoni på omslaget.
I höstas lanserade Aftonbladet ett manifest för en ny litteraturkritik, som bland annat presenterade ambitionen att kritiskt bevaka bokmarknaden och populärlitteraturen. I den efterföljande debatten underströk flera redaktörer och skribenter att just romance inte är något som bör prioriteras på kultursidorna, bland annat med hänvisning till att detta skulle generera sämre kritik. Somliga av dessa kultursidor publicerar ändå förutsägbart moraliserande texter om till exempel ”Familjen Bridgerton” där poängen är att serien är könskonservativ och ”får miljoner tittare att ansvarslöst tråna efter patriarkal romantik”.
Läsvärda texter i ämnet kräver orientering i litteraturen och viss känsla för kunskapsläget. Det är tyvärr en allmänt erkänd sanning att vem som helst kan säga vad som helst om romance, utan att behöva visa respekt gentemot läsarna eller ha några särskilda förväntningar på sig om att kunna något. På så sätt förhindras produktiva, kritiska samtal om den genre som i dag är drivande för hela bokmarknaden. Och romanceläsarna kan knyppla vidare på sina offerkoftor, stärkta i uppfattningen om att de är evigt åsidosatta underdogs vars intressen ingen på de sexistiska och snobbiga kultursidorna någonsin kommer att förstå.
Det har sagts att romance är den minst utforskade av populärlitterära genrer, men det existerar ändå en hel del forskning. Till och med nordisk forskning, till exempel i tidskriften Passage. I ett rykande färskt temanummer undersöker svenska och danska forskare romance utifrån nyliberalism och kommersialiserad populärfeminism, ljudbokstjänsters marknadsföring och användardata, och läsarinteraktioner på den digitala delgemenskapen Booktok.
Romance som paraply tycks i dag kunna innefatta nästan vad som helst som handlar om kärlek
Den första slutsatsen man kan dra av detta temanummer är att begreppet ”romanceläsare” har förlorat all precision, och att det därför är mer meningsfullt att tala i termer av undergenrer. Romance som paraply tycks i dag kunna innefatta nästan vad som helst som handlar om kärlek, som utdrag ur romaner av Charles Dickens eller F. Scott Fitzgerald. Studerar man lyssnardata från Storytel finns inte heller någon meningsfull överlappning mellan ljudboksläsare av erotisk romance som E.L James ”Fifty shades of Grey”, historisk romance som Lucinda Rileys ”De sju systrarna” eller feelgood-romance som Jenny Colgans ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” (alla bästsäljare utgivna under 2010-talet).
Den andra insikten är den påfallande starka självmedvetenheten inom genren. Hur detta tar sig uttryck i litteraturen framgår i en analys av Simona Arnstedts chiclit-romance ”Allt eller inget” (2018) som utöver att vara kroppspositivistisk, också låter en transfeminin bästa vän ifrågasätta (under-)genretypiska grundantaganden om tvåsamhet och karriär. Ett annat exempel är ljudbokstjänsten Blanche stories som i sin marknadsföring utgår från Radways teser om flykt från familjelivet, insvepta i populärfeministisk skrud. Balansera det krävande livspusslet med egentid, prioritera dina egna behov, unna dig njutning, är budskapet.
Är det för att dess krassa kärleksmarknad resonerar mot samtidens?
Flera texter i detta temanummer gräver vid romancegenrens litteraturhistoriska rötter som sträcker sig tillbaka till Jane Austen och Brontë-systrarna. Varför, kan man undra, framstår den äktenskapsmäklande regency-eran, fixerad vid social status, fortfarande som en relevant kontext för kärleksberättelser (se nämnda Bridgerton)? Är det för att dess krassa kärleksmarknad resonerar mot samtidens? Eller för att stränga regler och värden som heder, ära och dygd kan återförtrolla något som gått förlorat i ett samhälle där vem som helst blivit utbytbar (om man ska tro Eva Illouz)? Att det finns en längtan tillbaka till något mer autentiskt anas i, den numera ofta digitala, romancelitteraturens fetischering av fysiska objekt som handskrivna kärleksbrev och inbundna, dyrbara böcker.
Som Illouz själv har visat i en känd analys av ”Fifty shades of Grey” (Hard-Core Romance, 2014) lånar sig masskultur gärna till suggestiva analyser av ett kollektivt undermedvetet. Personligen är det kanske här som jag tycker att det mest givande samtalet om romance pågår. En intressant observation som man kan läsa mer om i temanumret är att det inslag i romance-litteraturen som är mest hatat av Booktoks användare är romantiska skildringar av graviditeter: ”Det tycks råda en utbredd konsensus om att graviditetstroper är det värsta romancegenren har att erbjuda”. Varför?
Hatet mot graviditeterna har säkert flera förklaringar, men en av dem kan man så här 40 år senare ana hos Radway. Det handlar fortfarande om att, via litteraturen, få slippa definieras genom omsorgen om andra.
