Queera skämt du aldrig fick höra på 90-talet
Okontroversiellt för straighta men nästan revolutionärt som gay
Det har blivit en visa bland vissa komiker de senaste åren; att man på grund av wokeness ”inte kan skämta om nånting längre”. Men för andra är det faktiskt tvärtom – äntligen kan man skämta om sånt som var otänkbart för 20 år sen.
Om du inte tror mig så titta på dokumentären ”Outstanding: A comedy revolution”. Explicita exempel på skämt du aldrig hade fått höra i tv på 90-talet får du i den vidhängande stå upp-showen ”Stand out: An LGBTQ+ celebration” (båda Netflix).
För det var inte bara en känsla, utan ett faktum att det länge var omöjligt att vara både öppet gay, trans eller queer och ha en framgångsrik karriär som komiker. I ”Outstanding” berättas queerkomikernas amerikanska 1900-talshistoria, med start i ett 20-tal där viss öppenhet och synlighet rådde. Efter kriget kom en backlash, under 60-talet dominerades humorn av vita män som gärna skämtade om det fruktansvärda i att bli tagen för bög.
följt av ett allmänt progressivt 70-tal glipade på dörren på den garderob de queera komikerna levde i. Lily Tomlin (som med sin Hollywood-karriär inte var ute, annat än när hon uppträdde för gaypublik) påminner om att en ikon som Richard Pryor var queer och drog skämt om att suga kuk – som nåt härligt, inte som nåt äckligt.
Men så kom aidskrisen och ”allt backade 30–40 år”, som Scott Thompson (från ”Kids in the hall”) säger: ”Homosexuella män betraktades som vidriga.” Flera komiker som var aktiva under 90-talet vittnar om att planen var att komma ut – aldrig. Det var också rådet de fick från agenter och producenter. De som var öppet gay var hänvisade till undergroundscenen.
Det var först vid millennieskiftet som andan var sådan att de kunde komma ut för den breda allmänheten. I USA var det kvinnor som gick först, som Ellen DeGeneres, Rosie O’Donnell och Margaret Cho. Judy Gold bröt ny mark inte bara som öppet lesbisk utan drog dessutom skämt om sitt liv med partner och barn – helt okontroversiellt för en straight komiker men närmast revolutionärt som gay. Som komikern Jim David säger: ”Om jag pratar om min fru så pratar jag bara om mitt liv, men om jag pratar om min man så har jag en agenda.”
I både filmen och showen medverkar yngre queerkomiker, som aldrig har behövt dölja vilka de är och alltid har kunnat utgå från sig själva i sina humorrutiner. De uttrycker vederbörlig tacksamhet mot sina föregångare men påpekar att även om många slag är vunna är kriget inte över – i dag skämtar stora komiker på stora plattformar om transpersoner på samma hånfulla sätt som man skämtade om bögar på 60-talet.
Det ”Outstanding” visar är att ett skämt kan vara så mycket mer än bara ett skämt. Vad man skämtar om – och inte minst vilka som skämtar – är en god barometer för hur öppet och tillåtande ett samhälle är.
