Hallå regeringen, det bor folk i ”guldgruvan”
Den exotiserande blicken på norra Sverige finns än
När den här regeringen tillträdde blev det en nyhet att inte en enda minister bor i Norrland. Jag tyckte det var lite fånigt, vi är bara tio miljoner, tänkte jag, nog kan vi hålla ihop landet.
Men så i fredags läste jag regeringens ”strategi för norra Sverige” som de presenterade i DN. Det handlar om det som kallas den gröna omställningen; elektrifieringen och den tunga gruvindustrin, vars betydelse för svensk bnp inte kan överskattas och som så långt det går ska bli fossilfri. Regeringens utspel är efterlängtat, hittills har det varit enskilda kommuner som tagit alla risker och dragit alla lass för att matcha näringslivets ambitioner.
Men jag snavar på den första meningen: ”Norra Sverige är en guldgruva”.
Norrbottningen i mig morrar. ”För ER kanske.”
För några hundratusen medborgare är norra Sverige hemma, samhället, platsen man lever sina liv på. Regeringens formulering fick mig att tänka på idéhistorikern Sverker Sörlin och hans avhandling ”Framtidslandet”, som bland annat beskrev hur centralmakten historiskt haft en exotiserande blick på Norrland, en plats att upptäcka och exploatera. Det var ”en blick från centrum mot periferi”, som han sade i en intervju här förra året.
Den blicken finns uppenbarligen än. Det har hela tiden stört mig när man pratar om den gröna omställningen, som att det är någonting som pågår ”därborta” fast den i själva verket äger rum i en massa svenskars vardag. De bor där skogar försvinner, gruvor öppnas och stålverk byggs – och hittills har vinsten för dem inte alltid varit uppenbar.
Den gröna omställningen är ett näringslivsprojekt, om än med tre statliga bolag, Vattenfall, LKAB och SSAB, som viktiga aktörer. Små, fattiga kommuner förväntas serva näringslivet med rätt utbildningar (fråga Borlänge, där Northvolt nu dragit sig ur), hantera en växande brist på bostäder och inte minst på personal i välfärden. Vad är de 20 000 nya jobb regeringen skriver om värda för dem som utför dem, om de inte har drägliga bostäder, bra skolor åt sina barn och får vård när de blir sjuka?
Det är ändå välkommet att regeringen kommer ut på banan. Tar man sig förbi den där första olyckliga meningen så hittar man hm ja, samordnare, tillståndsprocesser, vätgasledningar, Malmbanan … Punkt fem (av sju) nämner faktiskt ”statliga insatser för ett ökat bostadsbyggande” och punkt sex utbildningssatsningar i Umeå och Luleå – inom ”batteri, teknik och grön omställning”. Men inte för exempelvis tandläkare, sjuksköterskor eller lärare.
Skulle det göra någon skillnad om en minister hade ett norrländskt postnummer? Jag vet inte men de behöver helt klart någon som ser på saken från det andra hållet.
