Eliten ska veta att det här är mer än en beef
Sofia Lilly Jönsson svarar Mikaela Blomqvist om kotteriet i litteraturvärlden
Jag pekade ut ett viktigt nätverk i den svenska litteraturen. Föga förvånande blev det dödstyst i litteratureliten när alla låtsades som att artikeln inte handlade om en hel kultur utan en beef som man kunde vara åskådare till.
Mikaela Blomqvist svarade, för det ska hon ha tack, men alldeles för snabbt tror jag. Hon tog inte chansen att diskutera en enda av mina frågor. Det var synd. Hon har kapacitet att diskutera detta i flera dimensioner än bara akut försvar.
Som den lilla näpsningen om att jag ska buga mig inför regeln att inte kritisera någon som recenserat mig en gång för att inte överträda integritetsreglerna, medan recensenterna själva får samarbeta kollegialt år efter år. Det är väl ett exempel på just vad jag menar. Den ena träder fram i försvar för den andra, GP ser efter Expressen. Kan det sägas tydligare? Konglomeratet av kritiker är problemet, inte recensioner.
Mikaela Blomqvist tycker inte att hon har någon makt över litteraturkritiken. Då säger jag såhär: hon har makt över mig. Författare ska inte vara självupptagna, litteratur är form, autofiktion är fegt och metagrepp är tråkiga. Så är tonen nu. Pekpinnar. Det påverkar litteraturen i förväg. Det är detta jag känner igen från musikradikalernas 50-tal, deras doktrinära föreläsande om vad musik är och ska vara. Jag vänder mig bort från en sådan miljö och jag tror att andra gör det också. Det kan inte vara meningen med kritiken.
