Jag har också tänkt ”Tourist, go home”
Turismen är ett destillat av mänsklig dumhet – och frihet
I takt med stigande värme kokar vreden i flera städer i Europa. Folk har fått nog av turister. I Barcelona ropar invånarna ”Tourist, go home”.
Jag förstår deras vrede för jag har känt likadant.
När jag sommarjobbade på restaurang i Visby mötte jag turisterna som betedde sig grisigt, som om andra regler tog vid sekunden de klev av färjan. Ovanligt många ville köpa med sig vinflaskor från restaurangen för att ta med sig hem till stugan. Jag fick ofta upplysa turister om att svenska lagar även gällde ute i Östersjön.
Turistnäringen är ett destillat av mänsklig dumhet och en teater som drar in bofasta invånare i skådespelet – jag minns hur vi gotlänningar ofrivilligt förvandlades till statister. På alla turistmål i världen tvingas lokalbefolkningen sälja in sin lokala kultur som något spektakulärt, en sevärdhet för turisterna. Asfalten innanför ringmuren byttes ut mot kullerstenar för det klaffade mer med turisternas bild av Visby.
Turismen är en bieffekt av vårt konsumtions- och arbetssamhälle. I och med att de flesta av oss motvilligt arbetar åtta timmar om dagen, blir semester den enda lilla luckan av frihet. När vi är arbetslediga anser vi oss ha rätten att ”fucka ur”, som belöning för att vi har varit fast på en och samma plats och utfört sysslor vi egentligen inte vill.
När turister fortsätter att sola på Kos med massiva bränder i bakgrunden, är det så man ska förstå beteendet. Turisterna har betalat för verklighetsflykten och om så världen brinner ska ingen få ta ifrån dem den här stunden i solstolen.
Rörlighet i sin värsta form gör att de privilegierade tränger ut lokalbor från sina hem
Turismen pekar också på en av vår tids sjukaste paradoxer. Rörlighet är en klassmarkör, för att tala med sociologen Zygmunt Baumans ord. För den privilegierade är rörligheten obegränsad, han kan ta sig in och ut ur nationer, till och med ut i rymden. Andra är fast i en påtvingad tillvaro där tiden står still och ingenting händer. De som skulle behöva fri rörlighet allra mest – för att ta sig från krig och fattigdom – är de som får röra sig allra minst.
Rörlighet i sin värsta form gör att de privilegierade tränger ut lokalbor från sina hem. Det sticker i ögonen på gotlänningar jag känner som inte har råd att köpa hus när stockholmare shoppar villorna som en annan handlar tröjor i en klädkatalog.
Jag dömer ingen som åker på solsemester, jag är inte bättre själv. Turismen utgör substitut för ett liv många längtar efter att få leva men inte kan få, det vill säga mer tid med familjen, barnen, att påta i trädgården, leva ett långsammare liv. En vecka på Kos är en flykt från verkligheten och så länge verkligheten inte förändras kommer folk att fortsätta fucka ur under semesterns korta veckor.
