Bränderna i Grekland är inte värst för oss
Medierna fokuserar bara på turisternas problem
De flesta har nog sett medelhavsområdets småskaliga olivodlingar, de samtidigt skimrande och dammigt gröna bladen, de knotiga träden. Där skörden sker genom noggrant krattande av grenarna, oliverna mödosamt insamlade på stora lakan. Det som senare blir den olja som nu har blivit dyrare än någonsin.
I Grekland kalhugger man inte, som i Sverige. Där brinner det i stället.
Det naturliga vore att tänka på oliverna, på olivbönderna, på det jordbruk vi är beroende av och de människor som lever med ständiga bränder när det nu brinner för fullt på Kos, Chios och på Kreta.
I svenska medier handlar det om svenska turisters umbäranden. Bristen på information, bökiga evakueringar. Naturligt, kanske, alla är sig själva närmast. Men visst är det något stötande med ett så stort fokus på turistens klagan? Exakt hur många svenska turister som evakuerats på exakt vilket sätt och exakt vilken frustration just de känner. Olivbondens ångest hör hemma någon annanstans.
För resenärerna själva handlar det om förväntningar och investerade pengar i det som är drömmen om den perfekta semestern. För nyhetsläsaren handlar det mest om identifikation – eller är det för att locka fram ressentimentet?
I The New Yorker publicerades förra året en uppmärksammad text om resandets och turismens själ och väsen, ”The case against travel” av Agnes Callard, där hon menar att upplevelser från resandet är helt och hållet futila, det finns liksom ingen mening med att bryta vardagen och åka bort. De erfarenheter man gör förändrar noll och inget.
Det är ett deppigt resonemang för sådana som jag, som tillhör gruppen ”älskar att resa”. Men det ligger ganska mycket i det. Resandet är något av en chimär, men lik förbannat är den en investering som vi gör om vi kan. När den slår ”fel”, och semestern tillbringas på en fotbollsplan blir besvikelsen enorm. Det är verkligen inte konstigt. Det som är konstigt är att svenska medier inte kan se längre än till svenska turister.
Grekland är ett land med stort turismberoende och såvitt jag vet fortfarande inte med i den protestvåg som sveper över medelhavsområdet, med demonstrationer i Barcelona, ”tourists go home” på Mallorca, extra turistskatter i Venedig.
Turisten är inte överflödig på Kreta, Chios, Kos. Den betyder en inkomst. Men turismen betyder tyvärr också att framför allt Grekland förvandlats till ett nöjesfält för tillresta, där landets egen kultur (utom minnet av den antika kulturen) ignoreras.
Och då pratar jag också om kultur i vid bemärkelse, kultur som i odling. Som i de där träden som brinner upp, de där frukterna som aldrig kommer att skördas.
