Nättrollen finns överallt – och vi behöver dem
Skärmen befriar oss från köttvärldens bojor och gravitation
Heta Linjen uppstod av ett tekniskt fel. När forntidens telefonnummer (läs: på 80-talet) saknade abonnent, spelades ett förinspelat meddelande upp. Men felkonstruktionen gjorde att ljud även togs emot. Så om flera personer ringde det avstängda numret, kunde de prata med varandra i grupp. Numren spreds ryktesvägen, och Heta Linjen – ett tidigt socialt medium – var fött.
Unga ringde in, det flirtades och fnissades. Gubbar flåsade snusk till tjejer, tjejerna kallade gubbarna för deras rätta namn. Allt anonymt. Och eftersom telefonnumret spreds på skol- och fritidsgårdar, fylldes linjerna – precis som Facebook – med en sociologiskt väl avstämd balans av nära och nytt.
Och under en magisk sommar, tog jag och min vän Gustaf över Heta Linjen. Vi ägnade hundratals timmar åt terror-trollning.
Med förställda röster och stulna identiteter la vi oss i flirtandet, flåsandet och försöken till normala samtal. Vi utgav oss för att vara den ”Micke” som ”Jossan” pratade med igår. Vi inledde vänskapliga samtal – för att sedan spåra ur totalt. Vi skapade återkommande karaktärer, de marknadsförde påhittade produkter eller led av en sjukdom som gjorde att var tredje ord SKREKS ut. Folk blev otroligt irriterade, vi skrattade oss till kramp.
Inspirationen kom utifrån; Gustaf hade introducerat mig för komikern Kalle Sändare. Hans busringningar var förlagan – ett meandrande, planlöst pratande med intet ont anande människor, inte sällan någon som satt in en annons i Göteborgs-Posten. Detta kallas för ”lall”. Under min uppväxt var lallen en välkommen kontrast till det tillrättalagda 80-talet. Både vårt och andras lallande fortsatte in i 90-talet, och när internet drog in mig i vuxenvärlden fick mitt inre, absurdistiska troll ny energi.
Mejlkorgen fylldes med besked om arv från okända släktingar, gigantiska lotterivinster eller oväntade gåvor. Bedragare utlovade miljoner på kontot, bara de först fick en mindre ”administrationsavgift” skickad till sig. De flesta raderade de förhatliga mejlen, en del lät sig tyvärr luras. Ett fåtal, däribland jag, såg fram emot korrespondensen.
Inspirerad av Brad Christensens ”Quatloos”-sajt försökte jag trolla bedragarna. Jag lallade, mejlledes. Precis som Christensen, låtsades jag acceptera premisserna – japp, jag stod redo att åka till Nigeria för att på plats ta emot guldtackorna. Christensens bogus operandi gick ut på att efter förvirrande mejlkonversationer till slut gå med på att ses. Inte sällan bokade bedragarna resor, och mejlade sedan argt när ingen dök upp på mötesplatsen.
Trollen finns även i finrummen, uppmärksamhetsekonomin kräver det
Sociala medier innebar nya möjligheter. Det går till exempel utmärkt att lägga till Facebook-användare i gruppen ”Du har blockerats från att göra inlägg i loggar på grund av upprepad överan” (sic) utan deras vetskap. När de sedan får en notis att Facebook placerat dem i en block-grupp, går många bananas. Stor underhållning.
Bränsle till trollandet kommer ur internets exempellösa anonymitet. Vi kan inte likställa köttvärlden med den digitala. Biktbås, Eyes wide shut-masker, mörka gränder – inget motsvarar den nivå av faktisk och upplevd anonymitet internet kan erbjuda. Vi kan vara de vi vill vara, inte bara de vi är.
Ta till exempel internets första sociala medie-forumet The Well. Ingen fick vara anonym, ändå var trollandet avgörande för forumets stora genomslag. Skärmen tar oss uppåt, fria från köttvärldens bojor och gravitation. Att ett ofta yvigare persona uppstår är självklart; inte ens grundlagar och själva marknadsekonomins fundament har stått emot virtualiseringen. Lagar, normer och konventioner som gäller ditt och mitt ”verkliga liv”, gäller inte online.
Trollen finns även i finrummen, uppmärksamhetsekonomin kräver det. Att man i brist på att vara älskad till slut vill bli hatad är en förutsättning för all digital medielogik. Dessutom tycker fina tidningars chefredaktörer att nazikonspiratoriskt trollande om ”folkutbyte” är god journalistik. Att skribenter ”vågar ställa obekväma frågor” och låter ”den fria tanken” ta gods från Führerns anteckningsblock sägs vara exempel på god publicistisk sed. Trollandet upphöjt till Pulitzer-nivå.
Därför: den som trollar bäst kommer bli valvinnare 2026
Samtidigt: trollandet kan inte förklaras enbart med engagemangsmaximering eller medvetna missuppfattningar om mediernas uppdrag. Själen pallar inte fler på förhand uppgjorda beefs på kultur- och ledarsidor, och samma gamla konflikter enligt förutsägbara linjer. Där och i politiken har makten grävt sin egen grav. Ständigt dessa åsiktsmässigt inavlade, Linkedin-lobotomerade talepunkter – ad nauseam. I ett sådant klimat dras människan mot det disruptiva; ge oss något som känns!
Att trolla sig till politisk makt går utmärkt, Donald Trumps lallande från talarstolen är ett lysande exempel. Om Magdalena Andersson gått på lallkurs hos Peter Apelgren hade kanske inte populismen tagit över svenska spalter och styrande församlingar. Ett framgångsrikt troll låter inte sitt störiga, disruptiva beteende ledas av någon värdegrund. Ideologi är en belastning. Därför: den som trollar bäst kommer bli valvinnare 2026.
Vårt trollande på sociala medier är dessutom en av den digitala samtidens viktigaste motståndsrörelser. Det kommer att totalt sabotera Mark Zuckerbergs försök att utan att betala för sig träna lukrativa, smarta AI:n på vår sociala interaktion. Vår data tränar Zuckerberg och Metas nyaste grej: Vi förväntas nu interagera med AI-versioner av influencers på Instagram. Men om vi alla tar i och lallar sönder sociala medier, så kanske vi trollar bort själlösa AI:n och deras mänskliga motsvarigheter.
