Kinds of Kindness äcklar mig och det är väl syftet
Regissören Yorgos Lanthimos har för mycket tid och pengar
I Dantes nionde krets befinner sig männen med för stort självförtroende för sitt eget bästa, men de fattar liksom inte själva att de hamnat där, de bara njuter av värmen likt turisterna runt det brinnande medelhavet. Nu har Yorgos Lanthimos gjort männen sällskap i och med skapandet av filmen med det Östlundska namnet ”Kinds of kindness”. Jag vill helst inte prata om den men nu har jag ändå ägnat tre timmar av mitt liv åt att befinna mig i Lanthimos störda hjärna så nu måste jag renas.
I konstvärlden får man inte avsky något. Det är väl ett tecken på ett svagt intellekt eller en oförståelse av det abstrakta. Peka på en målning och säg ”vad är det här” och du kommer straffas med tio piskrapp. Men Lanthimos nya film är ändå värre än så. I tre relativt fristående berättelser återkommer större delen av skådespelarensemblen från Lanthimos sex månaders gamla oscarsbelönade film ”Poor things”. Emma Stone onanerar återigen (om än mer kort och koncist denna gång) på en ö som styrs av hundar. Willem Dafoe har samma fadersliknande dragningskraft både som sektledare, kontrollerande chef och ja, som pappa.
Recensenterna menar att filmen behandlar klassiska ”Lanthimos-teman” som makt, sexualitet och kontroll, men det är väl bara allmänmänskliga teman? I denna tappning är det inte ens lönt att försöka analysera dem, det finns ingenting att plocka med sig till lunchrasten. Man bara stirrar och sen tar det slut. Skulle du kunna hugga av ett finger för att mätta din mans mage? Skulle du kunna dyka ner med huvudet först i en tom pool för att låta din syster bli ett helgon? Köra över en sjuk man för att få behålla jobbet?
Om Poor things kritiserades för att skildra kvinnlig sexualitet utifrån en manlig fantasi är ”Kinds of kindness” enbart fantasi hastigt nedklottrad på en servett som någon plockat upp och tittat på och tänkt ”det här kan vi väl göra film av”. Det är egentligen inte en dålig film, det är som om Lanthimos tillsammans med författarkollegan Efthimis Filippou har haft en tråkig stund och lite pengar över och nu tvingas vi se resultatet av det på bioduk.
Ibland slås jag av den morbida tanken på att ett spädbarn hade kunnat få plats i en ugn. Ryser av tanken på att man kan klippa av sina ögonfransar med en liten nagelsax och när jag jobbade på restaurang och öppnade ostron dag in och dag ut funderade jag på om ostronkniven hade kunnat användas för att på liknande sätt ploppa ut ögat ur hålan. Det krävs ett särskilt typ av självförtroende för att tycka att ens mest dumma och förbjudna tankar ska skildras på film. Kanske även ett manligt sådant.
Jag förstår att min reaktion är helt och hållet i linje med den grekiske regissörens önskan. Han sitter säkert och skrattar åt mitt försök att förgäves ”greppa” hans stora konstnärskap. Säkert nöjd över att ha lyckats framkalla denna odefinierade känsla av äckel.
