Dö inte utan att ha läst Ismail Kadaré
När jag mötte honom i Paris var han plågad
Vår tids största författare är död, och kommer aldrig att få Nobelpriset. Det är en stor sorg och sänker för evigt en skugga över Svenska Akademin. En sådan människokännedom, en sådan säregen ton, en sådan mästerlig berättarförmåga kommer inte dyka upp igen på mycket länge.
Ismail Kadaré skapade den moderna albanska romanen, och hans författarskap omfattar hela det albanska nittonhundratalet från partisanerna till pyramidspelen, samt några nedslag i det osmanska riket.
Hans första roman, ”Den döda arméns general” från 1963, hyllades som ett mästerverk men Kadaré värmde bara upp. Han kom att överträffa sig själv om och om igen. ”Krönika i sten” skildrar den uråldriga stenstaden Gjirokastër då den italienska armén kommer. Samtidigt börjar mystiska trollkulor av hår och naglar hittas i de nyföddas vaggor… Det är en besjälad Bildungsroman där den unge pojken måste ha svar på en fråga: kan italienare vara bra människor fast deras flygplan är elaka?
Men Kadaré inverterade även modernismen. Han inleder ”Grymma april” från 1980 med att hänga ut en blodig skjorta. Tiden har då börjat ticka – en ung man har dödats och innan blodet gulnar måste hans bror ta hämnd. Det är motsatsen till en existentialistisk roman – i stället för en människa som ställs inför ett avgörande val, måste huvudpersonen Gjorg lyda den urgamla albanska hederskoden kanun. Han har inget val, han är inte ens huvudperson i någon verklig bemärkelse, traditionen har huvudrollen och alla som rör vid den blir blodsjuka och dras in i dess sugande kraft.
Även socialrealism behärskade Kadaré till fullo: ”Den hårda vintern” skildrar brytningen med Sovjet från tolkens, gatsoparens och den deklasserade borgarklassens perspektiv och är helt unik i världslitteraturen. Den är något så ovanligt som en vardaglig roman om kommunismen – varken idealiserande eller sensationalistisk. Romanen sålde slut på en halvtimme och Kadaré kallade den sitt sänke och sin livboj.
I Expressen försöker Theo Vareman framställa Kadaré som en dissident som ”kunde genom lågmäld satir också rikta kritik mot diktatorn” och som ”ändå kunde få sina böcker utgivna under Albaniens mest totalitära år”. Ja, det är ju slentrianbilden av en författare i öst och den enda bilden som tycks vara möjlig att teckna: en bra författare från öst bara måste vara antikommunist.
Men Ismail Kadaré var inte någon dissident. Tillsammans med författaren Dritëro Agolli var han den som skapade det socialistiska Albaniens kulturpolitik. Kadaré satt i parlamentet och skrev dikter till Hoxhas ära. Han åkte runt i världen som representant för det litterära Albanien, och gick i exil i Paris först då regimen föll.
Det är också tydligt i hans tidiga verk att han ser socialismen som den modernisering som kan bryta det gamla, patriarkala samhällets normer med kanun och bessa, och de romaner som kan kallas kritiska skrev han när Hoxha var gammal.
Det här vet ju Svenska Akademin, och det är förmodligen därför betydligt sämre författare fått Nobelpriset istället för Kadaré. Eller så beror det på att han aldrig kom igen som författare efter kommunismens fall: från exilen i Paris försökte han göra nedslag i det nya Albanien, i Kosovofrågan, i ungdomens jakt på snabba pengar. Han stack och stack men fann aldrig riktigt ådran.
Jag träffade Kadaré i Paris 2008 och mötte en man plågad av stora interna konflikter. Påhejad av den australiensiske kritikern Peter Morgan försökte han lansera sig själv som en regimkritiker. Även om det innebar att ta avstånd från sina tidigare verk. Hans mytiska romaner om kanun var nu ”bara exotism”. När jag talade med honom om ”Bröllopet” snäste han av mig ”Usch, min sämsta bok!” Vad tyckte han om det nya Albanien? ”Kvinnorna är snyggare nu.” Han skrattade ihåligt. Jag gick därifrån med en känsla av att ha försvarat honom mot sig själv. Nu är han död. Dö inte utan att ha läst honom.
