Kotteriet – förödande för en fri litteraturkritik
Gästabudet och Måndagsgruppen är samma andas barn
Det är en ofrisk stämning i den litterära offentligheten. Jag har befunnit mig i kulturen hela mitt liv, men inom musiken. Där finns inte så stora belöningar att plocka som kritiker. Litteraturvärlden, med sitt större sociala kapital, är annorlunda. Det känns som en ängslighet runt den. Det man säger erkänns om man har status, annars ignoreras det. Jag, som i egenskap av intresserad läsare och skribent ändå borde utgöra målgruppen, märker att jag undviker att ta del av samtalet, drar mig ur sociala medier och litterära sammanhang.
Det påminner en hel del om vad som berättas om det svenska musiklivet för ett halvt sekel sedan, när striden stod mellan atonal, modernistisk musik och den mer melodiösa som ansågs konservativ och bakåtsträvande. Med flera stora debatter om musik och kritik vann de som kallades radikalerna seger över svenskt musikliv från 50-talet och framåt.
Man brukar inleda historieskrivningen vid köksbordet i tonsättaren Karl-Birger Blomdahls lilla etta på Drottninggatan i Stockholm i mitten av 40-talet. Där möttes Måndagsgruppen, det informella namnet på ett nätverk av unga musiker; tonsättare, musikforskare och kritiker, flera av dem elever i komposition till Hilding Rosenberg.
”Det fanns en pedagogisk tråd som är så typisk för 40-talets folkbildningstankar, detta att mycket av det nya krävde sin förklaring, och förresten inte bara sin förklaring utan sin diskussion, sin debatt, som ofta blev oerhört livlig och upphetsad”, förklarade Bo Wallner senare, skriftställaren som kallats för Måndagsgruppens ideolog.
Först vann man makten informellt i pressen, sedan formellt över institutionerna. Från 50-talets början tog Måndagsgruppens medlemmar viktiga positioner i medierna, på utbildningarna, inom kammarmusiken och elektronmusiken, körlivet och akademien.
De konkurrerade inte med varandra – de bredde ut sig. Som en invasiv art, anmärker Esmeralda Moberg i avsnittet om radikalerna i radioprogrammet ”Den svenska musikhistorien”.
Jag tänker på Måndagsgruppen när jag studerar nätverket kring Gästabudet, en ”vinindränkt podcast om litteraturens värde och värdelöshet”, som startades 2019. Under åren har medlemmar som Mikaela Blomqvist, kritiker i GP, Viola Bao, DN, Rebecka Kärde, DN, Victor Malm, Expressen, och Lyra Ekström Lindbäck, Expressen, drivit podden med gäster från den unga litteraturvärlden. Ungdomen är en poäng – de anger själva sina födelseår på hemsidan. Några av dem har tidvis skrivit i SvD. Det är alltså fråga om en bred allians mellan kultursidor. Samtliga är också akademiker.
Psykologiskt sett finns också ett självförtroende som bygger på tryggheten i gruppen. Man blir vänlig inåt, tuff mot andra
Kritiker brukar stå för sig själva. Gästabudet lanserade sig som att de ville framstå som en grupp, som smakdomare, en gemenskap, kamrater.
Gästabudet är inte det är det enda exemplet på vad jag ser i litteraturen, men ett viktigt exempel. Och ett fenomen som jag tror behöver benämnas.
När en grupp influerar ett konstområde är det inte så mycket avantgardet självt som gör det möjligt. Befintliga institutioner behöver erkänna och lyfta fram de nya för att det ska ske. Så gjorde pressen med musikmodernisterna på 50- och 60-talen, radion, Musikaliska Akademien, och så går det till i dag när Svenska Akademien ger uppdrag till de unga litteraturkritikerna och medierna rapporterar om deras förehavanden. Först den informella makten i debatten, sedan institutionerna. Victor Malm har tagit den första tunga stolen som kulturchef på Expressen. Också denna artikel – skriven av en gammal elefant som skrev sina första recensioner när Gästabudets medlemmar knappt börjat skolan – ger kredd.
Erland von Koch, som skrev musik med melodi, skrädde inte orden när han i sina memoarer sammanfattade vad Måndagsgruppen betytt för dem som påverkats av gruppens estetiska och personliga ambitioner. Under rubriker som ”maffia” och ”åsiktsdiktatur” beskriver han hur det modernistiska skiftet upplevdes inifrån. De som inte gällde fick svårt att få sin musik spelad.
Bengt Emil Johnson, producent på radions musikavdelning, på den tiden en avgörande bastion, ställde sig många år senare i ett seminarium helt oförstående till den kritiken. Han och hans modernt orienterade kamrater hade ju bara lagt program. ”Vi arbetade med frågor som: vilken orkesterrepertoar ska spelas? Hur ska programtablån se ut? (…) Någon maktutövning, kan jag ärligt säga, det upplevde aldrig jag.”
Makt är någonting som upplevs väldigt olika beroende på om man ser den inifrån eller utifrån.
Eftersom maktblindhet bara kan observeras av den som inte har makten har samhället organiserat ordningar för att se, checks and balances. Kritiken, den professionella kritiska rollen, är i sig en sådan ordning. Men den litterära offentligheten har länge struntat i riskerna för sin egen korruption och självsäkert litat till sin överlägsna förmåga till analys trots att alla är mycket väl medvetna om att det ibland har trampats rejält snett, som i fallet med den vänskapskorrupta scenen Forum, eller som att författarekonomin vilar på priser och stipendier där folk omväxlande söker pengar och själva sitter i juryn. Detta ekosystem styrs inte upp i en handvändning men det kan styras upp, steg för steg, om man inte aktivt går åt andra hållet och institutionaliserar kotterier.
Måndagsgruppens medlemmar var respekterade, självständiga konstnärer och tänkare i sin egen rätt. På samma sätt består nätverket runt Gästabudet av personer som var för sig gör personligt och kvalificerat avtryck i kulturen. Men det går tyvärr inte att friskriva sig från kollektivet när man sedan skriver under eget namn – vi som läser vet ju nu att umgänge sker, att samtalstrådar existerar. Fick ni den boken, har ni läst den, vad tyckte ni? Enskilda utsagor tolkas, mer eller mindre korrekt, som del i en gemensam linje. I debatten är det en fråga om en gruppsykologisk totaldynamik.
Psykologiskt sett finns också ett självförtroende som bygger på tryggheten i gruppen. Man blir vänlig inåt, tuff mot andra. Det är logiskt att Gästabudet utfärdat ett kritikerpris för ”årets bästa sågning”, ett vulgariserande av kritiken som (de gamla institutionerna) DN och SR genast förtjust gav sin uppmärksamhet.
För den författare vars bok sågningspriset ånyo sätter ljuset på finns inget annat än ensamheten och skammen, eller att bygga egna allianser med andra sårade författare i kontraproduktiva skyttegravskrig mellan recensenter och upphovsmän.
Men också den akademiska bakgrunden hos Gästabudets medlemmar tänker jag bryter mot dagskritikens väsen när seminariet lyfts fram som metod. Kritikern är ju inte en lektor med pekpinne som sammanfattar skolor. Det litterära seminariet förväxlat med kritik blir estetiskt vägledande på ett sätt som kanske kritiken inte ska vara, och svävar högt ovanför läsare och författare.
Musikradikalerna var genuint övertygade om att de arbetade för folkets skull. ”Det handlade inte bara om tonsättare, utan också väldigt mycket om pedagogik och folkbildning och radioverksamhet och allt möjligt liknande – man gick ut på en mycket bred front”, förklarade Bo Wallner. Likt Adorno och Brecht ville man väcka publiken till en bättre, sannare smak.
Hur det gick är anledningen till att jag ville skriva den här artikeln. På 80-talet började musikradikalernas herravälde på allvar att brytas ner. Då hade generationer av publikgrupper lämnat scenerna, ointresserade av att vara åskådare till inbördes tankeövningar.
Musiklivet har fortfarande svårt att hämta hem den breda publik som försvann. Konstmusiken har blivit en subkultur som den inte var innan. Musikkritiken har nästan försvunnit. Man har fått den stränga klubb som förnyarna bad om.
