Houellebecq spår ofta rätt om fransk politik
Bara vänstern kan rädda Macron – eller så får han avgå
Förödmjukelse – så måste president Macrons katastrofala valnederlag klassificeras.
Hans partiallians närmast halverades och de flesta av hans partikamrater tvingas utrymma parlamentet. Partiets kader tar avstånd från presidenten. De ville inte ha med honom på sina valmöten, inte ens fotograferas tillsammans med honom.
Den lille prinsen lovade styra likt Jupiter och utbrast på auktoritära ledares vis: Välj mig eller kaos.
De valde inte honom. Macron-styret har splittrat landet, ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt. Kaos råder.
Presidenten kan endast räddas av vänstern, eller snarare av den nya Folkfront som vänsterns olika grupperingar samlats bakom, för att bekämpa eller i bästa fall besegra nyfascisterna i Le Pens och Jordan Bardellas Nationell Samling. Partiet med rötter i Vichy-fascism, kolonialkrig och rasism samlade drygt 30 procent men inte egen parlamentsmajoritet.
På söndag avgörs Frankrikes politiska framtid. Nyfascismen står mot Folkfronten. Därmed gör den franska historien sig påmind; för 90 år sedan skapades en bred Folkfront som skydd mot ett fascistiskt kuppförsök. Fronten leddes av den socialistiske humanisten Léon Blum och i den ingick det stora liberala partiet.
Kommer presidenten och hans högerliberaler och företagarvänner att följa exemplet och vara beredda att bilda front mot Le Pen? Svaret borde vara givet; Macrons politiska existens bygger på att skydda landet mot nyfascism. Han har vunnit två presidentval med det löftet. På valnatten antydde han försiktigt behovet av en demokratisk och republikansk allians mot Nationell Samling. Möjligen kommer han att rekommendera en röst på vissa av de vänsterkandidater som ställs mot högerextremister i den andra avgörande omgången.
Frankrike är en kärnvapennation och då är det oroväckande att stora delar av högerextremisterna står nära Putin
En röst på Frontens ekologer och socialdemokrater går an för Macron. Men i valet mellan Le Pen och den radikala vänstern vill presidenten och hans hov inte ge något råd. ”Ni … Ni”, säger liberalerna och jämställer en del av vänstern med Le Pens parti, som vill institutionalisera rasismen, riva upp fundamentala delar av de demokratiska institutionerna, ge upp press- och yttrandefrihet och som gör anspråk på att få utse landets överbefälhavare. Frankrike är en kärnvapennation och då är det oroväckande att stora delar av högerextremisterna står nära Putin. En position inte helt olikt Macrons, han varnade för att ”förödmjuka Putin och Ryssland”. Folkfronten fördömer angreppskriget mot Ukraina, stöder vapenleveranser dit och är för en tvåstatslösning i Mellanöstern.
En del av valrörelsen i Frankrike har jag följt tillsammans med författaren Marie Darrieussecq. Hon misstror Macron men under röstsammanräkningen sa hon att vänstern måste ingå alla samarbetsuppgörelser som kan besegra fascismen. En generös hållning med tanke på att Macron allt oftare låtit som Le Pen. Vänstern är, säger presidenten, ”immigrationnistisk”, antisemitisk, förförd av queer-idéer och den förbereder inbördeskrig. En karikatyr av den vänster Macron nu måste samarbeta med om inte hans maktperiod ska vara förbi. Presidenten, som alltid varit opportunist, förstår säkert det villkoret, mer tveksamt om han vill inse att allt – hans bolagsideologi, centralstyre och förakt för det folkliga civila samhället – är förbrukat.
Han kan till exempel inte längre säga till landsbygdens folk att ni är ”rien”, ingenting. Däremot har han möjlighet att förbli president, tämligen maktlös.
Det finns en annan utväg, beskriven av författaren Michel Houellebecq: Macron avgår som president, ersätts under något år av en god vän som i sin tur utlyser nytt presidentval. Då kan Macron väljas för en tredje period.
Houellebecqs politiska framtidsprognoser är oftast goda.
