En hatad ledare som går mot förkrossande seger
Snart får vi veta vad det innebär att vinna genom andras misslyckanden
Här kommer två extremt avslöjande faktum om Storbritanniens parlamentsval. För det första: opinionsundersökningarna indikerar enhälligt att Labour är på väg mot sin största seger någonsin, medan det styrande konservativa partiet är på väg mot sitt sämsta val sedan 1832, då systemet fick den moderna tappning som används idag. För det andra: Labours Keir Starmer är den mest impopulära oppositionsledaren sedan 70-talet, då man började göra sådana mätningar.
Hur kan de här faktorerna samexistera? En av de mest övertygande segrarna i modern tid – för den minst omtyckta framtida premiärministern någonsin?
Svaret är enkelt: ingen regering i modern historia har imploderat med så självförbrännande målmedvetenhet som den senaste. Under pandemin bröt den konservativa premiärministern Boris Johnson och hans tjänstemän mot reglerna de själva hade satt upp och kommunicerat. I vissa fall festade de tills de spydde ner regeringens egna väggar, medan vanliga medborgare inte tilläts hålla sina döende familjemedlemmar i handen.
Ni kanske tror att detta borde räcka för att tillintetgöra en regering – och ni har rätt – men det kommer mer.
På grund av hans genomgående förnekande av detta smutsiga hyckleri – tillsammans med skandalerna kring Tories om sexuella trakasserier, övergrepp och korruption – blev Johnson tvingad att lämna ifrån sig makten. Bara detta hade räckt för att sänka de flesta regeringar. Det visade sig vara Tories minsta problem.
Storbritannien har nu fått utstå den största försämringen av levnadsstandard sedan Napoleon-eran. Ett fattigt hushåll i Storbritannien har i genomsnitt 4 300 pund mindre per år än sina tyska eller franska motsvarigheter. Reallönerna har knappt förändrats sedan Tories kom till makten, då partiet använde finanskraschen som en ursäkt för statens tillbakadragande.
Resultatet: en sönderfallande offentlig sektor där sjukvården – en gång beskriven av Margret Thatchers finansminister som ”det närmaste engelsmännen kommer en religion” – lamslås av rekordlånga köer. En infrastruktur i bitar, särskilt utanför huvudstaden – landets privatiserade, dyra, opålitliga och proppfulla järnväg är ett stående skämt – skapar en känsla av att detta är ett land som inte längre fungerar.
Då kom Liz Truss. Boris Johnsons efterträdare ville omedelbart införa skattesänkningar för de rika, tvärtemot det mandat hennes parti hade säkrat 2019. Hennes uttalade skäl: att bryta trenden av dyster ekonomisk tillväxt. Diagnosen var faktiskt korrekt, även om sanningen är att den är ett resultat av arvet efter Thatcher. Tillväxten var som starkast under efterkrigstiden och tillhörande nationalisering, statliga ingripanden, starka fackföreningar och skattehöjningar för de välbeställda. Efter privatiseringar, skattesänkningar, upplösta fackföreningar och avregleringarna på 80-talet, hade tillväxten både minskat och blivit mer ojämnt fördelad.
Men Truss chockterapi utlöste den stora katastrofen. Marknaden kraschade, bolåneräntorna och hyrorna sköt i höjden, vilket tvingade henne att backa så långt att hon till slut försvann från makten, ihågkommen som Storbritanniens kortast sittande premiärminister någonsin.
Ni kanske tror att detta borde räcka för att tillintetgöra en regering – och ni har rätt – men det kommer mer. Tories har gjort sitt bästa för att förstärka fördomar mot invandrare, med syfte att vinna partipolitiska fördelar. Detta spelade en avgörande roll i folkomröstningen om Brexit 2016, där fri rörlighet och invandring var centrala argument.
Allmänhetens inställning till invandring har faktiskt blivit markant mildare sedan dess. Men invandringen är högre än någonsin – positivt för dem med en progressiv läggning, traumatiskt för dem som röstade för att lämna EU av just detta skäl. Tories har blandat giftig retorik med ett flertal invandringsfientliga åtgärder. Men det har bara bitit på kärnväljarna, och den ilskan har man inte lyckats tillfredsställa. Anhängarna har istället hoppat över till Nigel Farages högerradikala Reform Party.
Labour kommer alltså att vinna en jordskredsseger i brist på alternativ. Men sen då?
Om Rishi Sunak hade varit en kompetent premiärminister skulle han förmodligen gått under i detta toxiska haveri. Dessvärre är han kanske den mest överskattade ledaren i historien. Hans krisdrabbade ledarskap kulminerade i beslutet att utlysa ett onödigt tidigt val, som för närvarande kretsar kring en skandal där hans allierade påstås ha satsat pengar på valets tidpunkt.
Att Labour står på tröskeln till en historisk majoritet är bekräftelse för Starmers allierade: partiledaren gjorde rätt som drog dem åt höger. Starmer valdes av partimedlemmarna på löften om beskattning av de rika, offentliga investeringar, att vända det misslyckade privatiseringsexperiment, avskaffa studieavgifter och omfattande arbetsrättsliga reformer. Starmer hyllade sin vänsterorienterade föregångare Jeremy Corbyn – som han var talesperson för i brexitfrågan – och kritiserade demoniseringen av honom.
Efter att ha blivit vald skrotade Starmer sina löften, rensade ut allt som påminde om Corbyn och gick till frontalangrepp mot partiets vänster. Men han har inte lyckats fylla detta vakuum med en egen tydlig vision. Hans nya flaggskepp blev en grön investeringsfond på 28 miljarder pund per år, som sedan nästan helt övergavs. Hans ledning accepterade till och med Tories nedskärningar i socialförsäkringsersättningar, vilket driver hundratusentals barn in i fattigdom. Till och med Tony Blairs New Labour erbjöd åtgärder mot fattigdom. Starmerismen har inget sådant över huvud taget.
Det är slående att Labours opinionssiffror inte är bättre än vad partiet fick under Corbyn 2017, då man vann 262 av 650 mandat och Tories blev det största partiet men utan egen majoritet. Den här gången kan Labour få samma andel av rösterna och ändå vinna 450 mandat eller mer. Välkomna till det nyckfulla brittiska valsystemet, med majoritetsval i enmansvalkretsar – denna gång i kombination med en total kollaps för Tories, där Farages parti nu splittrar väljarna till höger om mitten.
Men inget av detta underlättar för Starmerism – vad den nu är. Starmers popularitet är lägre än Corbyns före valet 2017. Skillnaden är att Corbyn utsattes för en oupphörlig mediekampanj – där hans Labourparti anklagades för alltifrån terroristsympatier till antisemitism – medan Starmer har förunnats den mest välvilliga mediebehandlingen av en Labourledare sedan Tony Blair.
Corbyn mötte fientlighet från de flesta Labour-parlamentariker – även under kampanjen 2017. Starmer har å sin sida tvingat fram enighet genom brutal auktoritet. Den brist på entusiasm som han väcker är slående.
Labour kommer alltså att vinna en jordskredsseger i brist på alternativ. Men sen då? Det finns ett svart hål på runt 20 miljarder pund per år i landets finanser. Det måste fyllas bara för att inte expandera, och Storbritannien är redan i dåligt skick på grund av många år av Tory-åtstramningar. Men Labour har tagit över Tories finanspolitiska regler och uteslutit skattehöjningar för de superrika. De politiska frågorna, om alltifrån levnadsstandard till utbildning, är nedprioriterade.
Starmer saknar den karisma hans ideologiska bundsförvant Blair hade. Så vad händer när en impopulär oppositionsledare utan visioner eller lösningar på en orolig nations många kriser vinner makten, enbart på grund av den tidigare regeringens katastrofala misslyckanden? Under det kommande året kommer vi att få en början på svar på den frågan.
I kulisserna väntar Nigel Farage, som kan komma att byta till ett krossat konservativt parti och bli dess ledare. Tysklands Olaf Scholz och Frankrikes Emmanuel Macron kom till makten med liknande politiska projekt: se bara på de högerextrema revolter som följde. Detta är faran även i Storbritannien, såvida inte en demoraliserad, belägrad och fragmenterad vänster tar sig samman – och erbjuder ett svar på den desillusionering som stundar.
Owen Jones är författare och journalist.
Översättning av Jack Hildén.
