Nya Alienfilmen går tillbaka till rötterna
De sjunde försöket har lyckats göra monstret läskigt igen
Enligt legenden säkrade regissören James Cameron finansieringen till sin actionspäckade uppföljare ”Aliens – återkomsten” (1986) genom att under pitchmötet resa sig, gå till svarta tavlan, skriva ut titeln på Ridley Scotts första film i serien, ”Alien” (1979), och sedan lägga till ett dollartecken på slutet. Plural betyder pengar.
Sedan dess har Alienfilmerna följt en tydlig formel: en liten grupp människor på en isolerad plats kommer i kontakt med livsfarliga utomjordingar som vill fortplanta sig genom ett slags interplanetarisk våldtäkt. Variationen sträcker sig från exakt hur lik Ellen Ripley (Sigourney Weaver) från de första Alienfilmerna huvudpersonen kommer att vara, och i vilken ordning persongalleriet kommer att dö, till vilket nytt slags monster slutstriden kommer att stå mot. Och om den obligatoriska androiden kommer att flippa eller bli hjälte. I bakgrunden finns i princip alltid det onda storföretaget Weyland-Yutani, som värderar profit långt högre än människoliv och som vill använda utomjordingarna för vetenskapliga experiment.
Trots försök av uppburna regissörer som David Fincher ”Alien 3” och Jean-Pierre Jeunet ”Alien – återuppstår” och sedan Ridley Scott igen ”Prometheus, Alien: Covenant”, har formeln inte lyckats frambringa något mästerverk sedan just Camerons ”Aliens – återkomsten”.
Senast ut att försöka är den uruguayske regissören Fede Álvarez med ”Alien: Romulus”, den sjunde filmen i franchisen, om man inte räknar de två ”Alien vs. Predator”-filmerna (och det gör man ju inte). Álvarez har gjort sig känd genom en remake av body horror-klassikern ”Evil Dead” (2013) och skräckthrillern ”Don’t Breathe” (2016), i vilken en grupp unga inbrottstjuvar jagas runt i ett hus av en blind krigsveteran i över en timmes gastkramande spänning.
Kanske är det just detta tekniska mästerverk i skräckgenren som fungerat som visitkort till Alienfranchisen. För om det är något filmserien har varit i skriande behov av är det att efter decennier av kommersiell exploatering försöka göra den schweiziske konstnären H.R. Gigers biomekaniska monster skrämmande igen.
Det som gjorde Ridley Scotts första Alienfilm från 1979 till en milstolpe inom science fiction var den jordnära realismen, med ett slitet rymdskepp rattat av vanliga knegare, och att huvudpersonen Ripley i manuset skrevs könsneutralt. Detta gav oss inte bara en ny sorts kvinnlig filmhjälte utan också ett smärre bibliotek av genusvetenskapliga analyser. Tidens tekniska begränsningar gjorde också att monstret, spelat av den orättvist bortglömde nigerianen Bolaji Badejo, endast skymtades glimtvis. Detta höjde filmens skräckfaktor mångfalt jämfört med de allt svagare uppföljarna.
I den senaste filmen går Álvarez på många sätt tillbaka till rötterna. Miljön är lika skitig och industriell som i den första filmen, och konflikten mellan arbete och kapital lika tydlig. Vi får följa ett gäng arbetarungdomar som lever under vidriga förhållanden på en gruvplanet och drömmer om ett bättre liv på en planet där det åtminstone går att se solen. De får nys om en övergiven forskningsstation, Romulus/Remus med kryokapslar som möjliggör långa rymdresor och gör snabbt slag i saken. Huvudpersonen Rain (Cailee Spaeny), hyfsat lik en ung Ripley, tar med sig sin ordvitsande android Andy (David Jonsson) på äventyret, och det visar sig snart att experimenten ombord på rymdstationen varit allt annat än ofarliga.
Lyckligtvis är ungdomsgänget tillräckligt stort för att tillfredsställa franchisens krav på ett högt antal dödsfall. För det blir snabbt åka av med både intensiv action och laddad skräck. När monstren, som Álvarez nästan lyckas göra skrämmande igen, härjat färdigt kan antalet överlevare räknas på ett finger. Hantverket är så gott att man stundtals glömmer hur nära filmen följer seriens formel.
”Alien: Romulus” är i mycket ett kärleksbrev till forna tider. Den utspelas mellan de två första (och bästa) filmerna i serien, och rymmer otaliga blinkningar till dem. Tydligast är en habilt datoranimerad Ian Holm (som gick bort 2020) i rollen som en android identisk med den han spelade i den första Alienfilmen, men här finns också mycket ögongodis i form av de äldre filmernas brutalistiska dekordesign, som med brusande skärmar och uråldrig grafik osar 70- och 80-tal.
Det enda som skaver något i denna nostalgifest är androiden Andy, som är svart och fungerar som en lite naiv och tafatt hjälpreda. Även om det kan ses som en tydlig referens till robotars och androiders historiska funktioner i science fiction, som metaforer för slavar eller kroppsarbetare, blir skildringen inte helt oproblematisk år 2024. Men jag ser redan fram emot de akademiska uppsatserna.
