Rowlings transfobiska tweets har blivit pjäs
”TERF” är mer sorglig än provocerande om författarens radikalisering
Publicerad 2024-08-13 04.00
På behörigt avstånd från upploppen i södra England pågår just nu den stora, prestigefulla Edinburgh International festival i den skotska huvudstaden. I år är temat ”Rituals that unite us” och parallellt äger den enorma Edinburgh Fringe Festival rum på mängder av mer eller mindre tillfälliga scener. Med sina närmare 4 000 akter i programmet och oräkneliga gatuartister bidrar ”The Fringe” minst lika mycket till konceptet ”ritualer som förenar oss”.
Den internationella festivalen manifesterar årets slogan med flera urstarka, ekvilibristiska gästspel. Det brasilianska danskompaniet Grupo Corpo tillför rituell estetik med sitt makalöst medryckande dubbelprogram signerat koreografen Rodrigo Pederneiras. Likaså gör Aakash Odedra i sin poetiskt känslomässiga solodansföreställning ”Songs of the Bulbul”, inspirerad av sufisk mystik, islamisk poesi och indisk kathak.
Fringen adderar ännu fler myllrande perspektiv och möjliga rituella möten med sin brokiga mångfald av uttryck och tonfall, högt och lågt.
Där har den stora förhandssnackisen varit Joshua Kaplans ”TERF”. En pjäs som etiketterats ”årets mest provokativa show” på festivalen och är baserad på författaren J K Rowlings till synes aldrig sinande ström av transfobiska tweets. Att urpremiären förlagts hit, till Harry Potter-böckernas födelsestad, lär inte ha minskat hajpen som följer en tydlig medielogik. Efter vissa påtryckningar retuscherades sista ordet i den ursprungliga titeln – ”TERF CUNT” – bort och strax före premiären tvingades produktionen också byta scen av säkerhetsskäl.
Några demonstranter syns dock inte utanför Assembly Rooms när jag går för att se ”TERF” en dryg vecka efter premiär. Den som köpt förhandshajpen kan nog känna en lätt besvikelse, då resultatet snarare än att provocera blir en sorgligt träffande gestaltning av hur svårt det kan vara för människor med olika åsikter att mötas och diskutera respektfullt, utan att hemfalla åt att skada och förnedra sina meningsmotståndare.
Laura Kay Bailey får J K Rowlings rappa repliker att fullkomligt stänka av gift, direktkopierade som de är från hennes sociala medier
Formen är ett klassiskt kammarspel kring ett middagsbord på en sån där supertrendig restaurang som serverar insekter och svindyra drinkar baserade på superspeciellt vatten. Här konfronteras Rowling i ett slags intervention av de tre skådespelarna som spelar Harry, Ron och Hermione i Harry Potter-filmerna, och utan framgång försöker de få sin forna vän och modersfigur att sluta näthata transpersoner. Eller åtminstone förstå vilken skada hon orsakar. Både mot transpersoner, mot sina tidigare vänner och mot varumärket Harry Potter.
Den minst sagt laddade stämningen förstärks av att sällskapets servitris är en tystad transkvinna med symboliskt förtejpad mun, vars historia av förtryck och övergrepp går som en stukad ängel genom rummet. Och utanför restaurangen skanderar de canceleringsbenägna folkmassorna ”TERF CUNT”.
Helheten hade absolut förtjänat en stramare regi, men skådespeleriet bjuder på otroligt välavlyssnade och underhållande imitationer av rollfigurernas verkliga förlagor. Ja, eller den offentliga bilden av dem. Laura Kay Bailey får J K Rowlings rappa repliker att fullkomligt stänka av gift, direktkopierade som de är från hennes sociala medier. Hon måste vinna alla replikskiften till varje pris, och till slut dunkar Daniel Radcliffe, som spelas av Pierz Mackenzie, huvudet i bordet av frustration.
Vissa ansatser att förklara Rowlings utveckling från barnboksförfattare till full blown TERF (trans-exclusionary radical feminist) görs genom tillbakablickar på hennes liv och skilsmässohistorik, och maktdynamiken mellan Rowling och de forna barnskådespelarna, som trots allt har denna transfobiska shakespeareskurk att tacka för sina karriärer, gestaltas väl.
Men det som saknas är något om hur sådana här radikaliseringsprocesser också kan behöva belysas i skenet av den digitala utvecklingen, och de osynliga krafter som drar i trådarna på sociala medier och styr dramaturgin.
I bästa fall kan uppsättningen få människor från olika läger att samlas i samma rum för att utbyta perspektiv på denna såriga historia
Hur transfobi ska botas, eller hur svårartad polarisering ska kunna överbryggas, ger pjäsen ”TERF” inte heller något enkelt svar på. Men att se J K Rowlings digitala utspel förkroppsligas och en sån här extrem polarisering kring en högaktuell laddad fråga få mänsklig skepnad är ändå värt en hel del. I bästa fall kan uppsättningen få människor från olika läger att samlas i samma rum för att utbyta perspektiv på denna såriga historia, och åtminstone för en timme och tjugo minuter förenas i en rituell gemenskap.
Apropå de brittiska upploppen som triggats av just desinformation på sociala medier, av näthat och högerextremism, känns det viktigare och vackrare än någonsin med den här typen av starka och ambitiösa satsningar på livekultur och försonande mötesplatser som Edinburgh erbjuder.
Så att den skotska regeringen under pågående festivalmånad utlovar en höjning av anslagen till sina festivaler för att säkra deras framtid är både berömvärt och hoppingivande.
Fotnot:
Hör en längre festivalrapport från Edinburgh i kommande avsnitt av podden Kritcirkeln »
