Skygg, skäggig, med talfel – och väldigt rolig
Daniel Kitson är komikern som vägrat följa vägen mot framgång
Kan en ståuppkomiker ägna sig åt publiksnack utan att vara etiskt och konstnärligt bankrutt?
För att få svar på den frågan har jag tagit mig till den lilla teatern The Albany i sydöstra London där den brittiska humorns Greta Garbo, Daniel Kitson, spelar sin nya show ”Collaborator”. Det var lättare att få plats än förväntat. ”Min decennier långa kampanj för att bli mindre populär har äntligen gett resultat”, skriver Kitson i sitt mejlutskick, när han en vecka före spelperiodens början flaggar för att det fortfarande finns biljetter att köpa.
Den i dag 47-årige komikern från Yorkshire slog igenom stort när han år 2002 vann det stora priset på Edinburgh Fringe. Han har allt sedan dess ståndaktigt vägrat följa vägen mot mainstream-framgång som legat utstakad för honom.
Kitson gör inga Netflix-specialer, inga panelhumor-program, inga intervjuer, inga poddar, han finns inte på sociala medier och gör inga stora marknadsförda turnéer. Han kommunicerar endast via en mejlinglista där han meddelar dem som har anmält sig var nästa gig är. På det här viset har han byggt upp den kanske mest beundrade standup-karriären i Storbritannien. Hans fanskara är inte enorm, men brinnande lojal och han lyfts rutinmässigt upp som den stora favoriten och förebilden bland sina kollegor.
”Han får en att må dåligt”, säger komikern Stewart Lee i ett The Guardian-porträtt av Kitson, ”för han gör det du borde göra och han gör det briljant”.
Svåråtkomligheten i en tid då vi är vana vid att kunna streama allt på beställning har förmodligen inte varit dålig för mytbildningen kring Daniel Kitson, men det centrala är kvaliteten på hans arbete. Hans ambitiösa enmansföreställningar kan beskrivas som experimentella och dekonstruerande av formen. Samtidigt är han inte lika uppenbart ”cool” och ”vass” som exempelvis tidigare nämnde Stewart Lee, som ofta rör sig i ett liknande territorium.
Utmärkande för Kitson är hans förmåga att göra standup med hjärtat utanpå. Ämnen som ensamhet, sorg, lycka, besvarad och obesvarad kärlek avhandlas. Kitsons totala uppriktighet och hans nolltolerans mot klichéer gör att det nästan aldrig kollapsar ner i sentimentalitet. Just kampen mot klyschorna och mot ”storytelling” är ett av hans vanligast återkommande teman. Hur selektiva vi är i vårt minne, hur historierna vi berättar om oss själva och om världen fördunklar mer än vad de förklarar.
Daniel Kitsons ingång i ”Collaborator” är att han vanligtvis avskyr publikinteraktion
Skepticismen mot berättelser är ett bärande tema också i nya showen, som verkar ha blivit utsåld till slut (åtminstone den torsdagskväll i slutet av juli då jag bänkar mig). Formatet är dock nytt för Kitson. ”Collaborator” är hans anti-take på trenden med crowd work – eller publikinteraktion – som blivit en farsot i standup-världen. Komiker känner sig pressade att lägga ut klipp i sociala medier snabbare än vad det går att producera nytt material. Lösningen har blivit att filma spontana ögonblick då man pratar/driver med personer i publiken. Att försöka krama något kul ur vad folk på första raden jobbar med har gått från att vara ett verktyg för att mjuka upp publiken inför showen till att allt oftare bli själva showen.
Daniel Kitsons ingång i ”Collaborator” är att han vanligtvis avskyr publikinteraktion. Han finner det kreativt bankrutt, etiskt tveksamt och i allmänhet obehagligt.
Föreställningens idé är en inverterad version av crowd work-klippen på Instagram och Tiktok. I stället för att komikern driver med någon i publiken så retas publiken kollektivt med komikern på scenen, om än med repliker komikern skrivit åt oss. Kitson har gjort ett manus med omkring 200 roller och alla i publiken får varsitt ex med sina repliker markerade. De som absolut inte vill säga något får ”non speaking-parts”. Vi andra uppmanas att tala högt och snabbt och under inga som helst omständigheter ägna oss åt ”skådespeleri”. Sedan drar det igång.
Eller på ett sätt gör det inte det. Det är en pjäs om en pjäs som aldrig kommer igång. Kitson insisterar på att vi ska göra en show tillsammans, att det är nyskapande och fantastiskt, men ”vi” avbryter honom hela tiden. Vi tycker att hela grejen känns som ”bollocks”. Vi ser mest bara en skallig narcissist som pillar i sin navel. På vilket sätt är detta något som radikalt ändrar maktdynamiken, jämfört med vanlig publikinteraktion när du har skrivit de här orden jag säger?
Han skriker att vi ska vara tacksamma över att vi enkla plebejer med våra dumma röster får läsa repliker av en geniförklarad och prisbelönt manusförfattare
The Albany är en arenateater så publiken omringar scenen där Kitson går runt och spelar rollen av en alltmer förorättad diva, ansatt av ifrågasättanden från alla håll. Han skriker att vi ska vara tacksamma över att vi enkla plebejer med våra dumma röster får läsa repliker av en geniförklarad och prisbelönt manusförfattare. ”Det är som att få spela fotboll med Gary Linekers ben.” ”Lineker är 63”, säger någon i publiken. ”Inte hans nuvarande ben!” vrålar en högröd Kitson.
Jag har fått rollen som ”nr 102”. Det är ett parti där Kitson försöker övertyga oss om att detta visst är ”radically collaborative” och att alla närvarande spelar en avgörande roll för att det ska funka, oavsett hur små roller vi har. En i publiken klagar på att han bara har två repliker. ”I’ve. Got. Four. Words”, säger personen innan mig. ”I’ve got three”, säger jag så gott jag kan. Jag har en begränsning i min engelska att jag inte kan hantera th-ljudet. Kitson säger: ”Lyssna nu, det finns folk här inne som bara kommer säga ett enda ord under hela showen.” ”Really?” svarar någon.
Det är en ganska bra sammanfattning av hur showen är. Min tidigare bekantskap med Daniel Kitson bygger främst på ljudinspelningar av gamla föreställningar som han har lagt upp på Bandcamp (finns dock inga från de senaste tio åren). Jämfört med dessa är ”Collaborator” mer fokuserad på härligt trams och mindre på hans emotionella sida. Oavsett vad så är det en ynnest att till slut få se honom. Den här skäggige, nordengelske mannen med tjocka glasögon och alla möjliga talfel är så självklar på scenen. Och väldigt rolig.
