Livet är kört – ta hand om dig, Twiggy Pop
Uje Brandelius skriver om sin kompis och bandkollega Lina Selleby
Du är död. Fuck cancer.
På radions nyheter säger de att du har gått bort, 53 år gammal. Din död är en nyhet. Fuck radions nyheter.
Det ringer journalister. De frågar mig vad det var som gjorde dig så betydelsefull på den svenska popscenen. Fuck den svenska popscenen. Fuck betydelsefull. Fuck allt.
En redaktör på Aftonbladet ringer och frågar om jag kan skriva en text om dig. Jag har inte tid, jag är upptagen med att vara ledsen, återkom imorron, säger jag. Och hoppas att redaktören ska glömma att återkomma.
Redaktören återkommer. Tretusen tecken, kan du skicka innan klockan 12?
Vad ska jag säga?
Första gången vi träffades var hösten 1984. Vi började sjuan på Lillhagsskolan i Gävle. Vi hade båda valt franska och första lektionen fick vi läsa en dialog mot varandra. Så gick det till när det första du någonsin sa till mig var ”Un café au lait, s’il vous plait”.
Efter hand blev våra liv allt mer parallella. Vi gick i samma gymnasieklass, hängde med samma kompisar, flyttade till samma städer, gick på samma fester, bodde i samma studentkorridorer.
Och så startade vi ett band tillsammans: Doktor Kosmos & Starlightorkestern. Vi spelade gatumusik på leksaksinstrument och var exakt så studentikosa som namnet antyder. Ingen av oss hade kunnat gissa att det bandet skulle bli vår lekstuga för resten av våra liv.
Redaktören hör av sig. Hur går det? Beskriv gärna hur Lina var som person.
Ok.
Du var smartast. Du hade koll. Du hade läst de senaste böckerna, ofta på engelska. Du var väldigt bra på engelska.
Du var roligast i rummet med hjälp av en oöverträffad prestigelöshet och därtill hörande självironi.
Du var snäll och generös med pepp och beröm.
Du var gladast och knäppast.
Du var Twiggy Pop, ditt alter ego på scenen. Från början hade alla i bandet spexiga artistnamn, men när vi andra kände att det var dags att lägga dem på hyllan så behöll du ditt. Kanske för att din mamma, som jobbade för Moderaterna, skulle slippa höra dig sjunga ”Pissmoderat”. Det var ju inte du som sjöng, det var Twiggy Pop.
Twiggy Pop var snyggast och coolast. Och en fantastisk sångerska. Hon var popvänsterns Debbie Harry.
Och när vi ändå pratar om din röst: du hade ett signaturläte. Varje gång du skrattade (cirka 200 gånger om dagen) så slutade skrattet i en astmatisk hostattack. Du hostskrattade dig genom livet. En gång hostade du av ett revben.
Du levde nära dina känslor och blev lätt kär. Sista gången du blev kär var det i Ulf, som var kär i dig tillbaks. Förbehållslöst, gränslöst, huvudlöst.
Det gick att missta dig för tankspridd och virrig. Du lyckades trots ett helt liv på scenen aldrig lära dig skilja på en midikabel och en telekabel. Du glömde alltid bort vilket ljud du skulle trycka fram på synten. ”Ljud 38”, brukade jag viska i ditt öra på scenen. Och varje gång turnébussen stannade i någon stad hördes din röst: ”Var är vi?”
Men förvirringen var en illusion. Du var bara fokuserad på andra saker än vi andra. Du var fokuserad på människor. Du såg människor. Du lyssnade på människor. Du hörde av dig till människor. Om turnébussen var i Malmö eller Umeå var betydelselöst för dig. Och ljud 38 lät väl ungefär som ljud 39?
Du var hundra procent omtänksam. Och när jag skriver det så tänker jag att i ett band med fyra killar och en tjej är det såklart tjejen som får vara ”den omtänksamma”. Förlåt att jag politiserar dig när du är död, men det är ditt fel. Det var du som ständigt putsade mina feministiska glasögon.
Att du också var en fantastisk låtskrivare var en hemlighet fram till i vintras då du äntligen släppte din helt briljanta soloskiva. Det var låtar som var så otroligt mycket du. Du var ett med musiken. Den skivan kunde du gjort för 20 år sedan om ditt självförtroende hade tillåtit. Och din fajt med musiktekniken hade kunnat bli en uppsats i genusvetenskap. "Gender And Music Technology In The Field Of Cultural Production." Typ.
Fuck patriarkatet.
Du och jag hade nåt speciellt. På samma sätt som alla dina andra vänner kände att de hade nåt speciellt med dig. För det var sådan du var. Du fick människor att känna sig speciella.
Mina tretusen tecken är slut, men jag har några saker kvar att berätta. Jag hoppas redaktören har förståelse. Man dör bara en gång.
För två år sen gjorde vi vår sista turné med bandet. Det hände några gånger under turnén att du oväntat glömde bort textrader till låtar som du sjungit en miljard gånger. Publiken fick klämma i med allsång och det blev en kul grej som du kunde hostskratta åt. Men en tid efter att turnén var slut så fick du veta att du hade två hjärntumörer.
Under hela din sjukdomstid höll du humöret uppe när vi träffades. Inte för att man måste vara glad när man dör, men du slutade liksom aldrig att vara du. För att du var så mycket du.
I ett av dina sista sms till mig, innan din skrivförmåga försvann, så skrev du ”Livet är kört, ta hand om dig”. En briljant felstavning som rymmer hela din livsfilosofi.
Dina sista veckor var fyllda av kärlek. Den långa kön av människor som ville säga farväl tog aldrig slut. Människor som kände att de hade nåt speciellt med dig.
Det har gått ett liv sen den där första fransklektionen på Lillhagsskolan. Jag har glömt all franska. Det enda jag tog med mig från fransklektionerna var du.
Att ha en följeslagare som vandrat samma stig som en själv, men som minns lite andra saker från lite andra vinklar, det gör livet större. Nu när du inte längre finns så känns det som att halva mitt liv har försvunnit.
Jag sitter vid sjukhussängen några timmar innan du dör. Jag vet att det är sista gången jag får hålla din hand, se ditt ansikte, höra dina andetag. Som övertygade ateister så får vi bita i det sura äpplet nu, du och jag. Det finns inget efter detta. Men jag lovar att hålla ditt minne vid liv och fira din födelsedag varje år med att trycka fram ljud 38, hostskratta och undra var vi är.
Och jag lovar att berätta för Elvira och Isadora att deras underbara mamma var en lika underbar vän.
Älskade, älskade Lina. Vi ses aldrig mer.
Fuck döden.
Kan vi inte bara starta om allting?
Un café au lait, s´il vous plait.
Uje Brandelius, kompis
