Staten struntar helt i snabblåneträsket
I andra länder driver maffian in spelskulder – här är det Kronofogden
Sommaren är en grym tid för de spelberoende. Semesterpengarna har gått upp i rök och inkassobolagen tar inte ledigt. I juni och juli, rapporterar DN, ökade kontaktsökandet hos Stödlinjen med 20 procent jämfört med året innan. I reportaget berättas en hjärtskärande historia om Johan som suttit på toaletten på jobbet och snabblånat 250 000 kronor – till en ränta som skulle få Krösus Sork att rodna.
Som läsare kan man undra varför utvecklingen aldrig går åt rätt håll. Varför hamnar så många människor i detta förbannade spel- och låneträsk? 2014 fick vi en uppstramad kreditlagstiftning. Trots det har snabblånemarknaden vuxit explosionsartat sedan dess. Googla på snabblån och vartenda företag skryter med att de beviljar ”alla lån” och ”inte kollar låntagaren mot UC”. 2019 infördes en ny spellag för att begränsa nätkasinona. Ändå översvämmas internet av dem – antagligen behöver du bara scrolla ett par centimeter i den här artikeln för att bombarderas med reklam.
Grundproblemet – som vi sällan pratar om – är att vi har en kreditlagstiftning som är riggad. Tidigare i vår skrev Lena Pettersson reportageboken ”Skuldsatt” om det, men tyvärr fick den lite för lite uppmärksamhet (utöver en text i Aftonbladet). Bland annat påpekade hon att i Sverige har staten, på ett unikt sätt, frånsagt sig ansvaret för kreditprövning. Vem som helst kan gå in på toaletten på jobbet och låna tiotusentals kronor – staten bryr sig inte och ansvaret ligger helt på låntagaren. Däremot tar staten ett stort ansvar på ett annat område: skuldindrivning.
Här sysslar Kronofogden med något som bara maffian gör i andra länder – att driva in spelskulder. Sverige märker också ut sig som enda EU-land där skulder inte behöver fastställas i domstol för att drivas in. I praktiken betyder detta: sträng ”betalningsmoral” nedåt, frihet och service i världsklass uppåt, mot snabblåneföretagen. Företag som har som affärsidé att skicka sina kunder till inkasso.
Det är skamligt. Men det är en skamlighet som följer ett mönster. Vi lever i ett samhälle som konsekvent sviker de svagaste: barnen med bokstavsdiagnoser, de funktionsvarierade, de sjukskrivna, krigsflyktingarna. Till denna skara kan ett mindre känt – och groteskt – ord läggas: ”evighetsgäldenärerna”. Alltså, de som har så stora lån att de aldrig kommer kunna betala av dem.
Ofta handlar det om ensamstående mammor, sjukskrivna, folk som råkat ut för en svår skilsmässa – och de spelberoende. 2022 beräknades denna grupp vara 85 000 personer, och deras ofrihet är monumental. Det är som om vi plötsligt skulle bestämma att Kristianstads hela befolkning ska försättas i livegenskap.
En gång i tiden var ord som ”procentare” och ”pantlånare” de fulaste vi hade i svenska språket. De var synonyma med människor som skodde sig på andras utsatthet. Tänk till exempel på fabrikör Höglund i ”Den enfaldige mördaren” som bränner pengarna i kakelugnen som torpare Månsson sålt sitt uppehälle för. Av någon anledning har dessa ord fallit ur språket – trots att fenomenet blomstrar mer än någonsin. Och inte nog med det: vi har byggt en suverän välfärdsstat, med omfattande service, för pantlånarna. Medan vi lämnat kvar torpare Månsson i det gamla orättvisa Sverige.
