Göran Greider låter Cornelis tala i jagform

Romanen om vissångarnas badboy är både djärv och dumdristig

helskärm

Många är de som i efterhand satt ljus på Cornelis Vreeswijks visvärld och skandalomsusade liv. Han, som slog igenom med dunder och brak 1964, kom inte bara att vitalisera och modernisera den svenska visan. Han blev också scenens kanske mesta badboy, en sorts svensk Charles Bukowski som i mångt och mycket levde det han skrev, och som missbrukade så väl alkohol och droger som förtroenden. Den självförbrännande livsstilen i kombination med den rika låtkatalogen och de avväpnande anslaget i hans dikter har så klart bidragit till hans lyskraft, liksom till den strida ström av Cornelis-skildringar som utkommit efter hans död.

Redan 2010 blev hans liv spelfilm. Tom Alandh gjorde sin Cornelis-dokumentär så tidigt som 1997. I fjol gick Magnus Gerttens ”Somliga går med trasiga skor” upp på bio. Och om den i grunden blyga pojken som inte trivdes i sin egen kropp, men som hittade ett eget rum i böckerna och i bluesen efter flytten från ett krigsdrabbat Holland till Sverige har det redan skrivits otaliga biografier, varav Klas Gustafsons tegelsten ”Ett bluesliv” som gavs ut i en utökad och omarbetad upplaga så sent som 2022 får ses som den främsta.

Det är med andra ord rätt trångt i manegen där den mångsidiga författaren, poeten och före detta dansbandsgitarristen Göran Greider väljer att kliva in för att – med fiktionens hjälp – nyansera bilden av vispoeten Cornelis, vars utanförskap i dag fått ett närmast kultartat skimmer som ingen av hans artistkollegor riktigt kommit i närheten av.

Boken ”Nu när man är död: en roman om Cornelis Vreeswijk” vill lyfta konstnären bortom skandalerna, skatteskulderna och den närmast systematiska svartsjuka som präglade hans nära relationer. Det är djärvt och dumdristigt på samma gång, särskilt som Greider väljer att låta sin Cornelis tala i jag-form, som vore det precis den ”självbiografi som Cornelis aldrig själv hann skriva”.

Redan med detta tar sig Göran Greider en enorm frihet. Han, som nosade på dokumentärromanens möjligheter i sin fina men något ojämna kärleksskildring ”Hon vars hjärta var som mitt” (2020), är så klart medveten om det.

Här talar han inte bara för och om Cornelis, utan som Cornelis. Tonfallet, ömsom skabröst och sorglöst, ömsom gravallvarligt, tycks destillerat ur själva visorna och de framföranden som ackompanjerade dem. Men genom att placera sin Cornelis som ett talande subjekt i mitten av det kaos och den konst han skapade så skriver Göran Greider också in sig i ett förvånansvärt syrefattigt hörn.

”Nu när man är död” balanserar på en tunn linje mellan verklighet och dikt, biografiskt korrekt fakta (där Gustafsons ”Ett bluesliv” anges som huvudkälla) och rena påhitt. Som läsare blir man därför osäker på vad som är vad, allt medan den ofta pratiga prosan tycks hålla även sin författare fången.

Å ena sidan är Greider mån om att vara respektfull. Han vill mejsla fram Cornelis som en sann intellektuell, en ständigt läsande och skrivande människa som höll sitt diktande långt högre än sina visor. Och det lyckas han med. Å andra sidan måste han tampas med en ordkonstnär som i många avseenden var usel på att faktiskt leva, en som gick ner sig i självförakt och som nästan slog ihjäl en av sina fruar. Försöken att förklara kontrollbehovet som präglade hans relation till kvinnor faller platt, bland annat i ett unket och grunt resonemang om horor och madonnor.

Något vidare psykologiskt insiktsfullt porträtt blir det inte. Snarare en lång och mödosam vandring genom en musikhistoria, som i Göran Greiders händer ter sig onödigt daterad, distanslös och manscentrerad.

Göran Greider medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Alexandra Sundqvist, kulturjournalist och författare