Mytiskt och samtida när gudinnorna talar
Linnea Axelsson bjuder generöst in läsaren
Publicerad 03.00
Över landskapet Sjávnja vakar tre bortglömda samiska gudinnor, vilka blir utgångspunkten för Linnea Axelssons senaste diktsamling ”Sjaunja”. Axelsson framkallar en kosmologi genom att låta gudinnorna själva komma till tals, där födelsens gudinna Sáráhkká klagar över hur hon en gång var mäktig och behövd. Först blev hon vidskepelse, därefter en saga, en bild och till sist ett minne. Men det som skrivits ur historien kan tas tillbaka och aktualiseras. Gudinnorna skapar en tidslig relation till skogen och myren, ett språk att ösa ur.
De berättande dikterna i den första delen breder ut sig och fyller upp sidorna. Jag upplever att det är möjligt att veckla ut språket på det här sättet eftersom det finns en erfarenhet av att det kan tas ifrån en och försvinna, eller som Axelsson uttrycker skarpt: ”Hur länge tänker ni vara ett utdöende folk / med ett nästan dött språk? / När har ni dött färdigt?” Ändå känns dikterna levande. De är befolkade av både levande och döda, men det är framför allt landskapet och viljan att bära vidare det genom språket som fångar min uppmärksamhet.
Jag tänker först att det finns ett märkligt avstånd när båggudinnan Juoksáhkka talar i första person, medan dikten efteråt berättar att samiskan har en dualisform som pronomen, där både du och jag ryms. Den insikten förändrar hur jag som läsare förstår både världen och dikten. Samtidigt är det krävande att läsa sådana förtätade och omfångsrika dikter, och det är inte alltid angelägenheten framträder, med undantag för den avslutande delens lysande lösbundna sonettkrans där vattnet rinner genom dikten som älven.
Den andra och mittersta delen, ”The Sourlands”, samt den avslutande dikten, liknar rent formmässigt Axelssons tidigare utgivna och prisbelönta epos ”Ædnan”. Dikterna med prosaisk syntax och bunden form känns tungrodda i förhållande till den luftighet som finns här. Den möjliggör rörlighet och polyfoni. Hör bara här: ”Ni får inte kremera mig / sa muore váinni / Låt maskarna äta på mig / Det är meningen”. Eller varför inte: ”Börja en morgon med att lyssna / efter det som fattas i språket / det som behövs i språket”. Dessutom för tankstrecken som finns mellan raderna ens tankar till poeten Emily Dickinson, där betydelse och stumhet också finns i upprepningen av skiljetecknet.
Det finns en dubbel rörelse i ”Sjaunja”, som illustreras genom barnens språkutveckling. På deras väg mot språket hinner orden formas om ett flertal gånger, från ”fokjad” till ”chokjad”. Axelsson beskriver det som ett slags arkiv av ljud i kroppen där språket blir till mer genom sökandet, samtidigt som det försvinner. Minnet fungerar på samma sätt, och det handlar lika mycket om gudinnors ”ansikten mellan träden” och hur deras kunskap förs vidare, som att minnas när ens bror köpte ut sprit och man hade med sig den i en schampoflaska på Finlandsfärjan. Axelssons kosmologi må vara mytisk, men den är också högst samtida och vardaglig. Framför allt är den generös mot läsaren, som bjuds in till att dela denna värld.
