Författaren blir sjuk – och då lyfter texten
Cecilia Hansson letar efter Franz Kafka men mest efter sig själv
Publicerad 05.00
Det är Franz Kafkas år i år, 100 år efter hans död 1924. Få författare i litteraturhistorien är lika mytiska som Kafka. Hans texter och liv, hans påstått trista tillvaro, hans död en månad innan han skulle fyllt endast 41.
Både sjukdomen, den legendomspunna tuberkulosen och med den de många sanatorievistelserna, och den tid han levde i – kejsardömets sönderfall, de centraleuropeiska konflikterna – bildar bakgrunden till Cecilia Hanssons ”Kafkalungan”.
Den är skriven i en form som är poetisk, personlig och essäistisk. Vilket är svårbemästrat, för risken finns att sammanvävningen inte riktigt fungerar och att texten kantrar till att varken ge tillräckligt mycket som essä eller som en berättelse om det personliga.
Långt in i läsningen är jag tveksam till greppet. Jaget reser omkring, känner sig ständigt otillräcklig, minns sin ungdom i Wien. Söker upp Kafkas platser, både bokstavligt och mentalt ,och ger glimtar av sin egen Kafkaläsning.
En resa går till Prag, där dimman ligger tung och flanerandet känns motigt, tjockt, sorgset. Mammaplikterna och mammaskulden, de egna tillkortakommandena, lägger sig hela tiden i vägen. Här levde Kafka, och Cecilia Hansson skriver fram hur fullständigt nollställt det kan bli att gå i någons fotspår. I alla fall när någon är en författare som gjort så stort intryck under de så kallade formativa åren.
”Kafkalungan” utvecklar sig till en bok som söker sig tillbaka i tiden, både till Kafkas tid och liv och till det egna. De där resorna och sökandet på författarens platser är bara en förklädnad – det riktiga ämnet är jaget.
Därför bränner boken till först när författaren själv blir liggande sjuk. Hosta och feber, tuberkulosens symptom. Lungorna, sårbarheten, kroppens gränser. Det är i beskrivningen av den egna sjukdomsperioden som texten äntligen lyfter och det fortsätter att vara intressant när resan går tillsammans med maken till sanatoriet i Sandträsk norr om Boden. Här försvinner den lite sentimentala tonen som legat på lur i avsnitten från Centraleuropa. Här är texten grundad, känslorna klarare. Boken får en riktning.
Jag lämnar ”Kafkalungan” och spekulationerna kring om Kafkas mest bekanta texter möjligen kan tolkas mer kroppsligt – att bli en skalbagge, att tvingas leva med lungornas begränsning – med att också jag dra ett djupt andetag. Cecilia Hansson påminner om kroppens betydelse i allt det cerebrala skapandet, och det är verkligen något värt.
