En hopplös framtid tills man ser människorna
Torbjörn Elenskys stil irriterar, men plötsligt får gestalterna liv
Publicerad 04.00
Framtiden är kraftlös, medan det förflutna har en enorm styrka och det är därför den apokalyptiska framtidslitteraturen så ofta haltar fram i ens medvetande: Den har ingen levande samtid eller närvarande förflutet att livnära sig på. I den känslan läser jag Torbjörn Elenskys ”framtidsroman” Glödbädden. Den utspelar sig fem, tio år efter att den nuvarande civilisationen kollapsat när tiotusen flygplan och miljoner passagerare en dag - ingen vet varför - störtar till marken. Luften blev tunn. Fåglar och insekter borta. Bara spillror kvar av allting. Det är knappt att eldar kan brinna. Människorna talar med svaga röster.
Ett fyrtiotal människor i den före detta bruksorten Höljehammar har överlevt, i tron att de är de enda överlevande efter katastrofen. De har kommit till den redan tidigare övergivna platsen från olika håll i landet. Elensky låter romanen ta sitt avstamp i den forna civilisationens sista dagar, men han borde ha låtit oss landa direkt i värmländska Höljehammar, där ett antal överlevande kan starta igen tack vare att en prepper lagrat konserver och annat just där. Ett gripbart liv, i en dyster överlevnadsinstinkts tecken, finns där för läsaren att ta fäste i. Där existerar ett ”nu” som kan bota det faktum att framtiden oftast känns så formlös. Det genomströmmas av minnen från det gamla, men allt svagare för varje år.
Elensky kallar sin roman en framtidsroman. Men beteckningen kunde nog på gott och ont vara ”idéroman”. Ibland flyr fiktionen och romanen övergår nästan i essä och praktiskt taget debattartikel, om felen - och förtjänsterna - med det gamla kapitalistiska och digitala konsumtionssamhället, särskilt när kollektivets oskrivna ledare, professor Klargren, grubblar över sin ledarroll och hanteringen av de ömsom lydiga, ömsom bångstyriga invånarna. Hur ska ett samhälle och en gemenskap kunna grundas och fungera?
Jag har skam till sägandes inte läst några av Elenskys tidigare romaner och till en början störs jag av hans ibland essäistiska stil. Inget ont om essäer, men det blir ibland för mycket av understreckare i Svenska Dagbladet.
Nej, jag kan inte klura ut vad Elensky egentligen vill med sin framtidsroman
Några kapitel in i romanen lyfter emellertid berättandet med besked, särskilt när pojken Mikael - en gång genterapeutiskt framställd av karriärinställda föräldrar men nu utan egentliga minnen av det gamla - börjar drömma om ett annat liv. Han läser böckerna som finns i herrgårdens dammiga bibliotek och drömmer om att en gång få flyga luftballong (han råkar hitta en bok om ingenjör Andrés luftfärd). Det kan låta galet, men gestalterna får plötsligt liv. Den gamla pianolärarinnan, numera kollektivets köksa, får en dag igång kyrkoorgeln trots att luften är så tunn och det är en rätt fantastisk scen.
Nej, jag kan inte klura ut vad Elensky egentligen vill med sin framtidsroman. Jag tror att det helt enkelt är ett tankeexperiment han genomfört: Hur uppstår ett samhälle? Vad hotar det? Vad gör man med dem som vrenskas? Vilka riter behövs? Vad gör man med en självutnämnd schaman?
Ju närmare slutet jag kom i boken, desto mer uppslukad blev jag av detta tankeexperiment. Jag tyckte jag såg människor därborta i den där framtiden utan hopp. Och när man urskiljer människor, också i en berättelse om en tid som ännu inte finns, föds paradoxalt hopp.
