Rasisterna använder ännu ordet ”turk”
Isak Gröndahl fångar hur ungdomar blivit missbildade cyborgs
Publicerad 04.00
En återkommande bild i Isak Gröndahls debutnoveller är de hoppande tre prickarna i chattfönstret som plötsligt stannar upp och blir liggande, livlösa. Ett klassiskt motiv i litteraturen: brevet som aldrig skickades, i modern tappning. Det är talande – Gröndahl är nämligen en klassicist som levt som mullvad i vårt skärmsamhälle.
”Symptom” är en ovanligt begåvad debut där berättelserna är förlagda till gränslandet mellan tekniken och livet. Ofta är intrigerna tämligen enkla. I titelnovellen har en yngling svårt att få stånd med sin tinderdejt och funderar över om han är ”porrskadad”. I ”Simon Berneborg” trollar en rasist med en youtuber vilket slutar med att rasisten blir populär bland ”turkarna” på skolan. I ”Red Epic” får en filmstudent sin idé stulen av en klasskompis – som i slutändan gör en mycket bättre kortfilm än vad han själv skulle ha kunnat.
Det kan låta som blodfattiga berättelser, men Gröndahl är också en sinnlig författare. Påfallande ofta i novellerna står luktsinnet i centrum: författaren kan med precision beskriva hur en en vag kisslukt stiger upp i näsborrarna under oralsex. Det ger texterna en slags sunkig lyster, som hos Charles Bukowski eller Henrik Bromander.
I novellen ”Alma” händer inte mycket mer än att en snubbe röker hasch med sin storasyster, drabbas av tvångstankar om att ligga med henne varpå de pratar ut om sin dysfunktionella familj. En halvtråkig intrig, men novellen har ett alldeles särskilt sug för att den så på pricken fångar samtiden. Större delen av novellen ägnas åt förberedelserna inför knarkpromenaden, när syskonen ligger på sina rum och chattar med emojis som de ömsom avkodar ömsom vantolkar. Som läsare upplever man att precis så här håglös känns tillvaron för de tonåringar som vuxit upp som missbildade cyborgs i en värld där ingen egentligen bryr sig om dem.
”Symptom” har dock sina skönhetsfläckar. I den mindre lyckade novellen ”Halabja” sitter ett gäng Flashbackskadade ynglingar och provpratar om flyktingkrisen. Plötsligt blir de avbrutna av en kurdisk taxichaufför som berättar för dem hur det är att fly från krig. I sådana stunder känner man att VERKLIGHETEN stampar in på ett övertydligt sätt. Som om en uppläxande förälder skrivit novellen.
Samtidigt är det just det lillgamla hos Gröndahl – född 1996 – som är charmen. Som läsare har jag emellanåt känslan av att sitta och läsa en farbror som på pricken lärt sig imitera hur ungdomar snackar. Ofta syns det i det gammaldags bildspråket. För att travestera författaren är det som om metaforerna hänger som telegrafledningar över en hypermodern stad där alla går med ansiktena i mobilskärmarna.
Med ”Symptom” lyckas Gröndahl med subtila medel fånga en samtid som både rör sig i hyperhastighet och är märkligt stillastående. På gymnasieskolorna säger rasisterna fortfarande ”turkjävel”. Men de smygskriver det under bänken på X istället för att bröla ut det i uppehållsrummet.
