Aftonbladet

Dagens namn: Stella, Estelle

Erdoğan är beredd att jaga kurder till månen

PKK tog till vapen för att kurdernas existens förnekas

En manifestation i Göteborg för att uppmärksamma fängslandet av Abdullah Öcalan.

I dag är det exakt 40 år sedan vänsterrörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK) inledde en väpnad kamp i Turkiet för ett självständigt Kurdistan.

Varför tog PKK till vapen?

Det beror på att EU-kandidatlandet Turkiet i 100 år kontinuerligt förnekat kurdernas existens, språk, kultur och etnicitet. Lögnen om kurdernas icke-existens är så makaber att tiotusentals kurder dömts för ”kurdiskhet” och ”grundandet av en kurdisk stat vid namn Kurdistan”. Hur någon kan dömas till något som inte existerar överstiger min fattningsförmåga.

 

Vad har hänt sedan kurderna i Turkiet tog till vapen i bergen 1984? Ganska mycket, men det har knappast gått kurdernas väg. PKK har till exempel avstått från ett självständigt Kurdistan och kräver mest kulturella rättigheter i doktrinen ”demokratisk republik". PKK:s ledare Abdullah Öcalan kidnappades av den turkiska säkerhetstjänsten (MIT) i Kenya och sitter isolerad i ett fängelse på ön Imrali sedan mer än ett kvartssekel.

I EU, USA och Sverige har PKK terrorstämplats trots att många kurder i Turkiet betraktar PKK mer som en befrielserörelse. Kriget har kostat mellan 40 000 och 50 000 döda, tusentals nedbrända kurdiska byar. Miljontals kurder som tvingats lämna sina hem har flyttat, mestadels till världens största kurdiska stad, Istanbul.

Har Turkiet ändrat uppfattning om kurderna de gångna 40 åren?

Nej.

Än i dag vägrar Turkiet erkänna att landet har en kurdfråga. Trots att språken kurdiska och turkiska har lika lite gemensamt som finska och svenska anser Ankara att kurdiskan är en dialekt av det turkiska språket.

”Statens språk är (endast) turkiska” står det i den turkiska författningen fortfarande."

”Ingen kan uttrycka eller publicera sina tankar med ett språk som är förbjudet enligt lagen. Förutom det turkiska språket tillåts inget annat språk som modersmål för turkiska medborgare på läro- och undervisningsanstalterna.”
”Alla som har turkiskt medborgarskap är turkar.”

 

40 år efter att den väpnade kampen inleddes har den turkiska staten inga planer på att tillåta undervisning på kurdiska, eller låta det kurdiska språket bli ett officiellt språk trots att antalet som talar kurdiska överstiger summan av alla skandinaver.

Än i dag vägrar Turkiet lösa kurdfrågan med fredliga medel. Än i dag satsar Turkiet miljarder kronor på att föra krig mot kurder och bekämpar kurdernas rättigheter såväl i som utanför Turkiet. Det var Erdogan, inte PKK, som övergav fredsförhandlingarna år 2015.

Och läget är värre än innan det väpnade upproret inleddes. Sedan inbördeskriget i Syrien började 2011 har Turkiet avslutat sin gamla doktrin ”Mörda dina egna kurder men älska kurderna i grannländerna!”.

Turkiet har ockuperat stora områden av de kurdiska delarna av Syrien och Irak de senaste åren. Medan jag skriver dessa rader förstör turkiska drönare vete-silon, vattenanläggningar och elnät i kurdiska Syrien. Det är trots att Turkiets Natoallierade USA stöttar den stridande parten på andra sidan.

 

Med andra ord pågår den turkiska statens antikurdiska-politik, som utformades av landets grundare Kemal Atatürk 1923 efter Lausanne-fördraget, i oförändrad skala med tillägget att jaga kurder överallt. I samband med Sveriges ansökan om medlemskap i militäralliansen Nato begärde Turkiet till exempel att Sverige skulle utlämna 33 människorättskämpar och protesterade mot Sveriges Television som intervjuade en kurdledare.

Turkiet lever i sin egen värld och vägrar komma ikapp de allmänna mänskliga rättigheterna när det gäller kurder. Och om kurder på ett mirakulöst sätt skulle få sina alla rättigheter på månen tillfredsställda är den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan beredd att skicka turkiska soldater också med motiveringen att "det hotar Turkiets existens och framtid".

 

Att respektera minoriteter har aldrig varit den turkiska statens starkaste gren. Några tankar på att låta kurder välja sin framtid i en fredlig folkomröstning lik norrmännen och slovakerna, har inte Ankara.

 

Kurdo Baksi är debattör och författare, och utkom förra året med boken ”Endast den som är turk är lycklig”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.