Inde får cellskap
Uppdaterad 2016-10-07 | Publicerad 2015-05-13
Hittar sig själv hos de livstidsdömda i USA
De senaste åren har den offentliga bilden av forne Killinggänget-medlemmen Jonas Inde varit en man i fritt fall: UR-serien om hans alkoholism och ursinniga tweets om en vårdnadstvist där han verkligen låtit kvinnohatet blomma ut. Därför, även om det kanske inte är en självklar koppling, blir jag förvånad över hur pigg och klar dokumentärromanen Överlevare är.
Utgångspunkt: Inde befinner sig i Lake City, Florida, för att besöka livstidsdömde fången Rod Ferrell. De har brevväxlat, och Inde har ältat filmen The vampire murders, som skildrar ett litet gäng (däribland Ferrell) förvirrade ungdomar som bildade en vampyrkult. Mest för att slippa tristessen i Kentucky, verkar det som. Tungt påverkad av droger mördade Ferrell två personer under ett inbrott. Han var då sexton år och när boken utspelar sig har han fyllt trettiotre.
Samtalen varvas med bloggigt lättsamma turer kring det intetsägande Lake City, där Inde tar sig fram på en gulrosa cykel och tänker små tankar om kulturskillnader.
Varför är det just Ferrell som fångat Indes intresse? Den frågan blir aldrig helt besvarad, intrycket är snarare att det kunde ha blivit vilken stackars sate som helst. Reflektionsytan är så personlig att mannen på andra sidan bordet riskerar att suddas ut. Mörkret i Ferrell är mörkret i Inde.
Inde upplever sig motarbetad på alla fronter; av staten, rättsväsendet och kvinnorna. I ett obehagligt avsnitt skriver han om hur mycket lättare det vore att döda en kvinna än en man. ”Det skulle inte vara som att slå ihjäl en fluga, det skulle vara som att ha ihjäl en kvinna”. Här blir han svårbegriplig, hatet är så bottenlöst att han inte ens verkar behöva motivera det längre. Startpunkten verkar ha varit relationen med modern, och den delen hade gärna fått utvecklas.
Gemenskapen i fängelset Columbia annex blir en tryggare plats för Inde än riktiga världen. Vänskapen är ögonblicklig, men det är något som skaver i hur snabbt Inde knyter sig till Ferrell. Han vill så gärna in i deras värld som han egentligen inte har en aning om hur den är och kanske inte heller bryr sig.
Trots det är han mycket bra på att intervjua, följsam och nyfiken. Det litterära reportaget känns mer aktuellt än på länge, både inom journalistiken och i bokform (ta till exempel Teju Coles Varje dag är tjuvens dag), och Indes bidrag är en del av det. Han tillför. Berättar inga sanningar, sätter sig inte in i teknikaliteter. Det är en desperat persons försök att hitta ett sammanhang och platsen råkade bli Columbia annex.
Det kompakta mörkret balanseras upp av en självförbrännande cynisk humor:
”Walmart. En gul och rosa damcykel är billigast, jättefin, den köper jag. Jag vet vem jag är, jag cyklar gulrosa, jag är inte rädd för att ge mig ut på genusäventyr här i Lake city, Florida. Här, kärve Walmartman med Wranglerjeans upp till bröstvårtorna, jag ger dig 90 dollar och du ger mig frihet i form av en gulrosa järnhäst, nu jävlar ska jag cykla.”
Det är just den amerikanska vardagen som tillåter utsvävningarna och ibland blir de bara pladdriga, som när han snöar in på Fox News politiska kommentator Megyn Kelly. Det hade med lätthet kunnat strykas. Men kanske har man inte velat stryka i en så nätt bok. För den åstadkommer ganska mycket, trots sin anspråkslöshet.
