Man blir sjuk av att leta bostad i Sverige
Kåta män och bluffvärdar mötte mig när jag behövde någonstans att bo
Sensommar. En vämjelig årstid med rastlösa vindar, nötta gräsmattor, torra löv som rasslar. Glass i solen känns hopplöst passé. Värme likaså. Det är förändringens och uppbrottets tid.
Så vi gör slut. Byter jobb. Börjar studera.
Vi trängs runt de billiga husgeråden på Ikea, gör oss redo att flytta, men var? Det råder akut bostadsbrist i hela Sverige. De bostäder som finns, är hutlöst dyra. Kvadratmeterpriset på lägenheter har ökat med 800 procent sedan 1996. Huspriserna med 435 procent (550 i Stockholm). Andrahandshyrorna löper amok.
Åtgärder? Well, regeringen pratar om att göra det enklare att bygga hus. En klen tröst för alla ungdomar, äldre, utrikesfödda samt ensamstående mammor som utnämnts till bostadsmarknadens största förlorare. I sistnämnda gruppen har andelen som lever i ekonomisk utsatthet ökat stadigt senaste åren och ligger nu på närmare 33 procent. Samtidigt är det också denna grupp som betalar mest för sin bostad, i både absoluta och relativa tal.
Deppiga siffror, som ingen av oss vill ingå i. Men allt fler gör det. Jag gjorde det nyss. Det började för fem år sen, när jag och barnens pappa separerade. Då var jag inte orolig för ekonomin. Man kan väl säga att åren med sambo och barn i bostadsrätt hade vaggat mig trygg. Och dum. Inte ens faktumet att jag var sjukskriven för utmattning, med lägsta ersättningen från försäkringskassan, skrämde mig. Jag fick pengar för min andel i bostaden, dessa skulle räcka till den dag jag var frisk nog att arbeta igen. Och det skulle bli väldigt snart.
Vad jag inte räknat med, var att den otrygga livssituationen skulle förvärra sjukdomstillståndet. Pengarna rann iväg till allt dyrare andrahandsboenden. Potentiella arbetsgivare ryggade undan inför riskkategorin ”sjukskriven, separerad mamma”.
Kåta män kontaktade mig på bostadsannonserna, frågade om jag hade partner, om jag var pryd eller hade lätt att tala om sex. Vad jag hade för inställning till sex. Och sen frågade de, med alldeles för mjuk röst, om jag hade döttrar.
Andra försökte klämma mig på tusentals kronor extra, påstod att jag stulit eller förstört saker som stått orörda. Det blev så tydligt att man var uthyrarnas bitch? De hade vad jag och tusentals andra så desperat behövde. Konkurrenterna blev mina fiender. Jag kände skamsen tacksamhet över mitt svenska efternamn.
Stressen växte. Jag läckte, tömdes på pengar, energi och känslan av trygghet i ett rasande tempo. Den kraft som återstod ägnades åt att försöka vara en rimlig förälder som kunde förvandla främmande platser till Hem. Som betedde sig ostressat inför sånt som födelsedagar, julafton och skolutflykter. Som inte bröt ihop eller på andra sätt avslöjade att jag som vuxen tappat kontrollen över våra liv.
Då kände vi inte till nästa käftsmäll – att hon snart skulle tvingas överlämna barnet till det våldsamma exet
Det är en ensam känsla som tyvärr delas av många. Bara i min närhet finns en kvinna som efter sin separation tvingades bo i en nedlagd bowlinghall. Alltså en svinkall betongkällare utan kök, dusch eller uppvärmning. Timbros våta dröm? På vintern sov hon i dubbla sovsäckar. Nej, man kanske inte hamnar där dag ett, men vägen dit kan vara förvånansvärt kort. En indragen tjänst. Lån som tas för att klara resten av månaden. En växande ränta och en dysfunktionell bostadsmarknad senare så är vi där.
En annan närstående lämnade sin partner efter att han misshandlat henne inför deras tvååriga son. De hamnade på skyddat boende, men även här märktes bristerna. Eftersom det finns för få lägenheter till våldsutsatta kvinnor (och eftersom det finns män som slår sina partners) flyttade olika traumatiserade kvinnor in och ut ur samma bostad, samtidigt som min vän bodde där. Ibland funkade det. Ibland tvingades hon och barnet flytta vidare mitt i natten, när den nya rumskamraten röjt den skyddade adressen.
Efter en sådan händelse samlades vi i min fjärde andrahandslägenhet och såg på när våra barn dekorerade julgranen som en kille köpt till oss. Det var så fint, ett äkta kärnminne. Då kände vi inte till nästa käftsmäll – att hon snart skulle tvingas överlämna barnet till det våldsamma exet, efter att rätten dömt delad vårdnad. Innan utredningen om misshandeln var klar. Hennes (och barnets) mående försämrades drastiskt och sjukskrivningen förlängdes. Den pausade sjuksyrreutbildningen fick vänta ytterligare ett år. Tack Sverige.
Jag tänker på henne. Och på kvinnan i bowlinghallen. Våra samtal om pengar, förlamande trötthet, stress och otrygghet. Arbete och välmående. Hur jävla gärna vi ville in i den där värmen igen. Stoltsera med lyxvärderingar som ”jag ska aldrig bli ekonomiskt beroende av en man”. Men hur ska vi komma dit, när all energi går åt till att bara överleva?
Vi är utlämnade till politiker som tycks ha glömt själva kärnan i sina uppdrag
Vi vet detta: För att må bra och arbeta, måste vissa basala behov uppfyllas. Däri ingår en trygg bostad. Men för att få en sådan, måste man först arbeta. Ett så kallat moment 22, en ond cirkel, kalla det vad fan du vill. Tills vidare är vi utlämnade till en bostadsmarknad som riggats till vår nackdel. Till godtyckliga andrahandsuthyrare (som för övrigt utnämnts till bostadskrisens vinnare). Till banker som, ifall de väljer att ge ensamstående kvinnor lån, begär högre räntor än de gör av män med samma inkomst.
Vi är utlämnade till politiker som tycks ha glömt själva kärnan i sina uppdrag: att skapa förutsättningar där människor kan utveckla sina kapaciteter och leva fullgoda liv.
Nuvarande regering tror att kvinnor som vi kommer snabbare ut i arbete om man höjer våra skatter, skärper kontrollerna och ökar rapporteringskraven. Medan incitamentet för höginkomsttagare är det motsatta: högre löner, lägre skatter och fler bidrag.
Våra politiker säger att hårt arbete ska löna sig (förutom för de som arbetat sig ända in i väggen). Exakt vad de menar att jag och andra i min situation sysslar med när vi jagar bostäder, handläggare och arbetsintervjuer samtidigt som vi vårdar och fostrar framtidens arbetsstyrka vet jag inte. Semester?
Textförfattaren har flyttat ihop med en man men drömmer fortfarande om att kunna försörja sig själv.
