Slafsigt att läsa dikter som senaste skvallret
Björn Werner har en deppig syn på litteratur
Kanske ska man vara glad att SvD:s Björn Werner orkat ta sig igenom en hel diktsamling.
Det är snart två år sedan han koketterade med att ha ”rakt av somnat” när han försökt sig på att läsa svensk lyrik. Men i stället för glad blir jag illa berörd när han, i ett slags ”spaning” om att inte bara män utan även kulturkvinnor kan bli ihop med yngre män, skriver om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kommande bok ”Den förlorade sonen”.
Werners ena tes är tämligen okontroversiell: kulturellt eller ekonomiskt kapital tycks vara attraktivt på relationsmarknaden.
Textens andra mer förvirrande: Det stora intresset för så kallad ”milf”-porr visar att även vuxna kvinnor numera räknas som åtråvärda.
Men det som får mig att verkligen reagera på texten är vad den säger om Björn Werners litteratursyn. Han skriver om en bok som ännu inte är utgiven och behandlar den, en diktsamling, som vore den ett pressmeddelande. Han slår fast saker om författaren, hennes privata känslor och personliga relationer, som om det vore fakta. Trots att boken – jag har läst den – innehåller detaljer som definitivt är fiktiva eller fiktionaliserade, behandlar Werner den som nyhetstext.
”Det är inget skvaller. Det står i författarens färska, självutlämnande diktsamling”, slår han fast i textens inledning. Det är för mig ett obegripligt sätt att läsa böcker.
Naturligtvis undrar man ofta när man läser en bok med ett tydligt ”jag” som liknar författaren vad som är ”sant”. Man funderar över vad som hänt och inte hänt, vad som förvanskats eller plockats från andras liv och erfarenheter. Man grubblar på vad som är en känsla författaren verkligen haft och vad som är en känsla författaren hittat på. Samt förstås på om det går att dra tydliga gränser däremellan.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli är skribent på Aftonbladet Kultur, men min syn på saken hade varit densamma oavsett vems böcker Björn Werner hanterade såhär slafsigt. Jag läser inte heller Andreas Lundbergs ”Gerontion” eller Sofia Dahléns ”Patient” som uppslagsverk eller faktarutor, trots att båda författarna berättat att de delvis använder egna erfarenheter i sina diktböcker. Det hade gjort två lysande verk sämre, varit orättvist mot författarna och gjort läsarna en otjänst.
Att göra så mot ”Den förlorade sonen” är inte ett piggt grepp av Björn Werner. Det är bara ännu ett sätt att berätta att man är ointresserad av litteratur.
