Tystnaden är också en radikal utgångspunkt
På Louisiana Literature finns en ny generation författare
När den palestinska författaren Adania Shibli växte upp var det alltid tyst hemma. Undantaget var ljudet av boksidor när hennes syskon bläddrade i sina böcker. Föräldrarna uppmuntrade till läsning, men inom ordnade former: som barn fick Adania Shibli enbart läsa böckerna på den nedersta hyllan i bokhyllan. Den var inte, som man kanske kan tro, fylld av barnlitteratur, utan av ryska klassiker. Hon läste ”Lolita” som tioåring, men fick först senare tillåtelse att läsa de palestinska författarna; Ghassan Khanafani, Mahmoud Darwish.
När Adania Shibli deltar i ett av samtalen på årets upplaga av Louisiana Literature talar hon om föräldrarnas tystnad som en aktiv plats: frånvaron av vissa berättelser, menar hon, skapade en särskild relation till berättandet. Någonting uppstår i avsaknaden, som i sig är berättelse.
Samtalet hålls på den stora scenen vid havet i konstmuseets trädgård, platserna fylls upp snabbt och det gör också kullen bakom, där det går att se samtalet på en tv-skärm. Här, längs den danska kusten, lockar stora namn som Rachel Cusk, Anne Carson, Kjell Westö och Mohsin Hamid – men också yngre, hajpade författare som Kim de l’Horizon, Danez Smith och den yngste norska författaren att någonsin ta emot Bokhandlerprisen: 19-årige Oliver Lovrenski. Att det är en ny generation författare som tar plats på scenerna märks också på publiken, som inte bara utgörs av den vanliga skaran pensionärer utan till lika stor del består av unga vuxna.
I tystnaden finns också en stolthet, säger författaren
I samtalet om Adania Shiblis bok ”En oansenlig detalj” djupdyker hon inte bara i sin egen barndoms tystnad, utan också i tystnaden som berättarteknik. I hennes roman blir en beduinflicka gruppvåldtagen och mördad av en israelisk pluton. Flickan har ingen röst. Men, säger Adania Shibli, det är inte så enkelt som att hon saknar subjektivitet. Snarare uppfinns hon som en person bortom språket, en erfarenhet som inga ord kan härbärgera. I tystnaden finns också en stolthet, säger författaren. ”Jag skriver inte om Palestina”, säger Adania Shibli, ”utan genom Palestina, med Palestina som min lingvistiska lärare”. Frånvaron av beduinflickans röst blir en spegling av Palestinas plats i världen.
Shiblis resonemang för tankarna till konstprofessorn Tina Campt, som i sin bok ”Listening to images” uppmanar oss att närma oss bilder genom en medvetenhet om vad vi inte ser. Hon exemplifierar med en rad foton där ansiktena är utklippa. Bilderna hittades i en fotostudio i Uganda, och anledningen till att det enda som återstår är huvudlösa kroppar är något så enkelt som pengar: det var billigare att ta helkroppsbilder än porträttfoton. Ansikten är bortklippta för att användas till deras ID-handlingar, och kvar är bara kropparna: uppklädda, ibland med något i händerna, vid ett tillfälle med ett barn i knät. I en intervju säger Campt: ”Vi tror ofta att bilder påverkar oss på grund av vad vi ser, men min argumentation är att vi behöver öppna oss för en bredare upplevelse av bilden som går utöver det vi ser”.
Tina Campt befinner sig någon annanstans än i danska Humlebæk, men hennes ord återkommer till mig när jag lyssnar till författarna på litteraturfestivalen.
Denna förståelse av en närvarande frånvaro – en sorts aktivering av saknad – genomsyrar flera av samtalen.
I ett välbesökt samtal talar kanadensiskan Rachel Cusk, vars nya roman ”Parade” är situerad i konstvärlden, om privilegiet i att få vara abstrakt:
”Marginaliserade personer tillåts sällan att vara abstrakta, de avkrävs att först och främst representera sig själva och sin identitet”.
… publiken lever sig in i känslan av ett språk som borde finnas där, men som är oåtkomligt
Med andra ord; att vara förtryckt är att ofta reduceras till de mekanismer som förtrycker en, att bara bli begriplig genom att benämna sig själv på maktens språk. Om det går att konstatera en gemensam rörelse under litteraturfestivalen är det en längtan efter att få skriva fram någonting bortom det uttalade, att med Campts ord ge mening åt det vi inte kan urskilja.
Den danska författaren Maja Lee Langvad levandegör sin bok ”Tolk”, genom ett performance där tystnaden är det som talar allra mest. Två skådespelare gestaltar en dansk kvinnas möte med sina biologiska, koreanska föräldrar. Varje gång föräldrarna talar i manus blir det tyst på scenen, och publiken lever sig in i känslan av ett språk som borde finnas där, men som är oåtkomligt.
I denna nekropolitikens tid, där de som styr, i den kamerunska filosofen Achille Mbembes ord ”sitter på makten och kapaciteten att diktera vem som får leva och vem som måste dö”, finner jag tröst i de författare som ger mening åt det outtalade, som insisterar i att de inte bara är maktens motsats, utan rymmer hela egna världar.
Den amerikanska poeten Danez Smith gör det mästerligt i sin magnifika diktsamling ”Don’t call us dead”. Hen skriver: ”please, don’t call us dead, call us alive someplace better”. Smith föreställer sig en plats där döden är en tröst för alla svarta pojkar, eftersom den försäkrar dem om att de inte kan mördas på nytt. Nej, insisterar Smith, missta inte tystnaden för att vi inte existerar – vi har bara återuppstått på en annan plats, där svarta pojkar kan köpa godis och komma hem igen. Där ”döden är det säkraste jag någonsin har varit”. Pojkarna återuppstår, och genom sin frånvaro har de förvandlats till några de aldrig fick lov att vara i den här världen.
Detta är, i Adania Shiblis ord, litteratur som ”inte ger efter för avsaknaden, utan i stället hittar någonting i frånvaron”. Det ska inte missförstås som en reträtt, utan tvärtom som skapandet av radikal utgångspunkt. ”Du börjar och slutar berättelsen på exakt den plats där språket inte längre kan härbärgera vad som hänt”, säger Adania Shibli. Jag lämnar Louisiana Literature, där jag lyssnat på otaliga samtal och uppläsningar, med tystnaden som starkaste intryck. Den riktiga rörelsen börjar kanske inte i det som skrivs, utan efter att den sista punkten placerats ut. Där språket lämnar boken, och i stället tar plats i människan.
