Sylvasst och trovärdigt om mordet på Palme

Nästan surrealistiskt att nya saker kan komma fram i fallet

Åsa Linderborg

helskärm

För mig var 2022 års största läsupplevelse ”Statsministermordet”, där Hans-Gunnar Axberger sprättade upp världens mest misslyckade mordutredning, utan att själv peka ut en gärningsman.

När Axberger gästade Benjamin Elfors i den utmärkta podden ”Bildningskomplexet” fick han frågan om han ändå inte hade någon kandidat? Nja … hm … så nämner Axberger något motvilligt en man som flugit helt under radarn, som tog sitt liv innan polisen hann avskriva honom.

Snopet nog tog samtalstiden slut just där.

I ett par år har jag gått runt med en frustrerande nyfikenhet – vem är den där mannen? – men efter att ha läst Jon Jordås bok ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” vet jag. Jordås kortar hans namn till Christer A. Han har förekommit i kvällspressen, men bara som en ad hoc-person i den allmänna villervallan.

Jon Jordås frilägger en udda person utan några vänner, som jobbat i tunnelbanan, vunnit på trav och bland annat köpt sig en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver och en bostadsrätt i Stockholms innerstad, inte långt från det som några år senare ska bli platsen där Olof Palme mördas. Vid tiden för mordet är Christer 34 år gammal, ogift och just dömd för att ha misshandlat grannens jyckar.

Föräldrarna var rädda för honom. I släkten glunkades det om att han hade skjutit sönder sin tv en kväll när Olof Palme dök upp i rutan.

Han är aktiv i en pistolskytteförening, en flerfaldigt prisbelönt skytt och han saknar alibi.

Av alla vittnesmål från mordnatten är det många som överensstämmer med Christer A:s apparition – omodern blå halvlång jacka, skärmmössa, brett ansikte, markerad haka och glasögon – inklusive Mårten Palmes och andras minnesbilder av den märklige mannen som de sett stirra underligt utanför biografen.

Som Jordås visar, stämmer Christer A utmärkt väl in i den gärningsmannaprofil som FBI hjälpte till att ta fram 1994. För dem var det självklart att mördaren var en kaosartad, högriskbenägen ensamvarg, men den svenska spaningsledningen hade ingen förmåga att ta till sig det där. Palmes mördare måste vara en organisation, en konspiration, en stat, en maktspelare av högsta dignitet.

Det likaledes kaotiska mordet på Anna Lindh 2003 kan nästan tolkas som om Gud ville ro hem FBI:s poäng; det kan faktiskt vara en nobody.

Hittills har alla nya böcker om Palmemordet förädlat spår som hela tiden varit i svang. Det är nästan surrealistiskt att nya saker kan komma fram så här sent. Jag hittar inga blottor i Jon Jordås bygge, som finns i samtliga andra teorier.

Men det här är heller inget ”bygge”, det är bara den ena omständigheten efter den andra som Jordås har funnit i tiotusentals sidor utredningsmaterial som varit hemligstämplade tills nyligen. Han behöver inte mer än 170 sidor för att lägga fram sin sak, Jon Jordås är radiojournalist och van att hushålla med orden. Det nätta formatet med det sylvassa innehållet är kongenialt med tanke på utredningens volym och allt som har skrivits sedan 1986.

Bokens enda spekulation är motivet, men ett renodlat sådant har sällan kaosartade mördare, till skillnad från de välorganiserade. Den är inte helt puckelryggig. Jon Jordås uppmärksammar det polisen också noterat, att Palme hade varit löpsedelsmaterial samma dag som han mördades. Regeringen hade nämligen aviserat höjd aktieskatt, vilket fick OMX att rasa 5,3 procent. ”Mäklarna på börsen ursinniga”, de skriker ut sin ilska och så vidare kunde man läsa.

Som vanligt drabbade börsraset småspararna. En av dem var Christer A, som hade satsat en del av sin travvinst på börsen. Det är en ödets ironi att ett kort infall av progressiv fördelningspolitik kan ha kostat Palme livet. Det svenska kapitalet levde vidare i all välmåga.

När polisen äntligen började intressera sig för Christer A hade han tvingats flytta söder om stan. Men han stryker fortfarande runt mordplatsen. Han var en ensamvandrare, som kanske en februarikväll hade råkat se makarna Palme gå in på biografen Grand och sedan väntat in dem.

Trots flera uppmaningar vägrade Christer A lämna in sitt vapen för provskjutning. Han påstod senare att han sålt det på gatan och erkände därmed vapenbrott, vilket torde vara en katastrof för en pistolskytt. Christer A:s revolver är den enda av 500 möjliga som aldrig blev avförd.

Polisen gjorde sitt första förhör med Christer A nio år efter mordet. Han visade sig vara väl insatt i utredningen. De var säkra på att han ljög och gjorde vad de kunde, de till och med sågade loss en bit ur dörrkarmen i hans gamla lägenhet på Hälsingegatan för att se om kulresterna som hade flugit ut ur den sabbade tv:n kunde vara rätt ammunition. Resultat: kanske, kanske inte.

De gjorde sitt sista förhör 2007. Det framgår att Christer A känner hur snaran dras åt. Han skrev ett brev till sin släkt, som blev oroad och kontaktade polisen. I gryningen ringer ett par konstaplar på – och Christer A tar sitt liv.

När han var död vågade skytteklubbens materialförvaltare berätta vad han visste: han hade sålt rätt sorts ammunition till Christer A, som för övrigt hade gått på skytteklubbens samtliga möten förutom 1986. Mannen ville inte skvallra, men hade ändå försökt kontakta polisen med en metod som vore han förläst på Mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Därmed kan han ha gått miste om 50 miljoner kronor.

Trots allt detta bestämde sig polisen för att Skandiamannen var Olof Palmes mördare.

Jag ställer Jon Jordås bok i hyllan bland böcker jag aldrig kommer kasta och tänker, att vi lär oss av misstagen, men det gör inte misstagen mindre tragiska.