Man fattar att det kommer att bli kaos

Tommy Sundvall har finslipat sin komiska tajming i nya serieromanen

Jack Hildén

helskärm

”Inget kaos”, är Morris och Johns mantra när de på något mystiskt sätt lyckas få ett nytt jobb. Vilket såklart är ett slags omvänt magiskt tänkande – man vet att det kommer bli kaos. Så blev det i Tommy Sundvalls debut ”På äventyr i senkapitalismen”, och samma regel gäller här, i den fristående uppföljaren ”Folkbokförd i rännstenen”.

De tillhör den sortens charmiga dumskallar som är så lätta att tycka om trots sin osvikliga förmåga att förstöra allt. Kanske har de sina kraftdjur i Jim Carrey och Jeff Daniels i ”Dum och dummare”. Ni känner till slutscenen: En buss kör in vid vägkanten, och en svärm med supermodeller vill att de ska hoppa in och jobba med att smörja in dem inför skönhetstävlingar. Lloyd och Harry tipsar om närmsta stad, där det säkert finns några bra kandidater. När kvinnorna kör iväg i sina bikinis enas duon om att bra saker kommer hända även dem förr eller senare, så länge de håller ögonen öppna.

Här är handlingen förflyttad till Sverige och gigjobbens tid. Men Morris och John är inte enbart offer för tidsandan. De saknar konsekvenstänk och vill bara ha snabba pengar. Populärkulturen lär oss oftast att genvägar inte lönar sig. ”Breaking bad” är kanske det yttersta exemplet, Martin Freemans ångestladdade och korrupta polis i ”The responder” är ett aktuellt.

Läxan är att den som vill bygga upp något bestående måste vara beredd att göra jobbet, och det är varken John eller Morris. De bedriver någon sorts svart-pizzeria, kidnappar en nyrik gamling på ett demensboende, och snortar allt ketamin som de egentligen ska skjutsa ut till en hästgård.

Den komiska tajmingen har finslipats sedan ”På äventyr i senkapitalismen”, och systemkritiken har tonats ner. Ett lyckat grepp. Jag skrattar högt oftare, helt enkelt. Som när en kund på pizzerian frågar om det inte egentligen är en uppvärmd Billys panpizza som serveras, och får som svar: Nej, den här är kall i mitten.

Eller bara de vardagliga samtalen, om till exempel potatis: ”Potatis är grymt. Man kan koka, steka, göra i ugn. Inte äta rå, men men …”

Det som går att säga på minussidan finns kvar från föregångaren. En utbredd pratighet, och framför allt att karaktärerna är tecknade med samma ambitionsnivå som ett barns huvudfotingar. Jag vet fortfarande inte vem som är Morris och vem som är John, men det spelar faktiskt inte särskilt stor roll. Det som spelar roll är deras dynamik, och här fördjupas den. I en utdragen sekvens, som både är rolig och rörande, försöker de sova i en mörk lastbil. Dialogen inleds:

”– Morris.
– Jaa.
– Är du bögen i buren.
– Nä.
– Hee … buren är lös.
– Hee du säger ju fel.
– Nää.
– Jooo.”

Men övergår i ett överraskande tack från Morris, för att John skyddade honom från ett taskigt gäng när de gick i skolan. Det är ungefär all bakgrund man får till deras dysfunktionella vänskap, men det räcker.

Och gigjobben som fenomen går inte heller att avfärda helt. De kan ju ge inspiration till böcker som denna.