Orädd, lätt uppfuckad och delvis helt briljant
Men sen verkar Olga Ravn ha bråttom till nästa projekt
Publicerad 03.30
Med sin nya roman ”Vaxbarnet” fortsätter den danska författaren Olga Ravn att bearbeta befintligt konstnärligt och dokumentärt material. Den Bookerpris-nominerade succéromanen ”De anställda” utgick exempelvis från utställningstexter till konstnären Lea Guldditte Hestelund och i slutnoten till ”Vaxbarnet” står det att den är skriven ”kring, i dialog med och utifrån” teaterföreställningen ”HEX” som hade urpremiär på Det Kongelige Teater 2023 och vars manus var Ravns eget. Det är fint när författare ger kredd till de kollektiva miljöer varifrån de hämtat stoff och form, inte minst tänker jag på parhästen Johanne Lykke Naderehvandi, hennes suveräna översättare med vilken hon en gång skapade skrivarkursen Hekseskolan.
Talangen ligger just i bearbetningen från ett till ett annat, att gräva där hon står. Slutnotens redovisning av samarbeten och källor förklarar en del om varför romanen ser ut som den gör, men räcker det? Joni Hyvönen är inne på något liknande i recensionen av ”De anställda”. Kan metoden och det språkliga konceptet bära romanen, eller är den bara ofärdig?
”Vaxbarnet” handlar om ett antal häxbränningar som ägde rum tidigt 1600-tal i Danmark och hämtar personer, ortnamn och händelser från historiska källor, som brev, rättsdokument och teologiska skrifter. Även de magiska instruktionerna kommer från originalkällor skrivna under perioden 1400–1900 och är bearbetade till modern danska.
Det går ett trolldomsrykte efter att den ogifta adelskvinnan Christenze Krukow tillverkat en vaxdocka för att hjälpa den unga husfrun Anne Bille vars nyfödda dör ett efter ett. Genialiskt nog är det denna voodoodocka, full med horn, naglar och hårbollar, som för ordet och får allt annat att tala, som vilken allvetande berättare som helst, fast roligare. Och vad kan vara mer illustrativt för Ravns metod än att låta de kollektiva rösterna från pjäsen samlas i en formbar docka av vax? En vilt krängande textkropp, en värld av tecken, komplett med bisarra trollformler och konspiratoriskt skvaller. Den visar inte minst att häxan är ett litterärt modus, en stämning, snarare än ett sagoväsen. Ett sätt att tala, skriva, vara (kvinna) i världen. Som det står: ”Där det finns många kvinnor finns många häxor.”
Och om kungen, kyrkan, själva lagen, tror på trolldom, är inte de också troll? Kanske är det världen som är häxig, när trolldom ska med trolldom fördrivas. Samtidigt är det dessa historiska fall av häxbränningar som Ravn vill göra rättvisa: processerna mot Ousse Lauridsdatter, Maren Kneppis, Apelone Ibsdatter, Dorte Kjærulf, Christenze Krukow. Ravn leker med oss, men inte med dem.
Den säregna stilen känns igen. Det helt orädda, lätt uppfuckade sättet att göra om vad som helst till sprakande rytmisk prosalyrik. Delar av den håller världsklass och får mitt hjärta att slå hårt. Jag påminns om två så olika författare som Jon Fosse och Tatjana Tolstaja, deras känsla för kollektivet, deras musikalitet, svärta och humor. Ravn briljerar. Men briljans riskerar lätt att övergå i självspelande piano och annat liknar faktiskt självförälskelse, en automatisk galopp mellan hjärtmunnar, honungstrådar och vilda vindruvsklasar.
Kanske kan den gycklaraktiga oordning som träder in mot slutet sägas gestalta kvinnokollektivets sönderfall, men fraseringen blir varken prosalyrik, prosa eller lyrik. Det känns faktiskt som om författaren inte är riktigt färdig. Gissningsvis är hon redan inne i ett annat projekt.
