Romantiken kan vara mycket mer än det här

I Kajsa Sundins poesi försvinner kärleksobjektet

Sinziana Ravini

helskärm

Det är med en känsla av sorg jag läser Kajsa Sundins diktsamling ”Hennes affär”. En sorg över hur svårt det tycks vara att finna lycka i kärleken men också över hur svårt det tycks vara att förstå varför det är svårt.

Sundins diktsamling handlar om en tvåbarnsmors längtan efter den stora kärleken som liknar sagornas värld och om skulden som kommer med att ha försummat sina barn för en person som inte lever upp till förväntningarna. För mannen som kommer in i hennes affär har hon bara en kort affär med. De hinner ändå drömma om att befinna sig på underjordiska stränder och leva som två makrillar i tomatsås sida vid sida. Han säger att han älskar henne, men hans ord får hänga i luften. När julafton kommer och de tillbringar den med hennes barn är det som om någonting slocknar för henne. Vad? Diktjaget tycks inte vilja veta – för människor är inte pussel som bär på lösningar, skriver hon, utan snarare schackspel med goda eller dåliga drag.

Man behöver inte läsa Eva Illouz för att förstå varför det går åt pipan för diktjaget. Det räcker att läsa denna passage:

”Många har genom historien ridit iväg
med en älskare
på en vit häst
och lämnat sin familj bakom sig.
Det visste hon och det förändrade ingenting”

Och visst, det räcker inte att veta, Sundin vet säkert att kärlek som bygger på romantiska ideal oftast slutar illa, eftersom den förälskade sätter sina ideal högre än kärleksföremålet. ”Romantiken går emot kulturella koder, den bryter tabun”, skriver Sundin på ett ställe, men det är svårt att se hur detta sker i hennes eget skrivande. Det mesta tycks handla om kompromisser och acceptans av tingens ordning.

Sundin ägnar sen flera sidor åt reflektioner kring den italienska renässanspoeten Gaspara Stampas olyckliga kärlek till den oåtkomlige greve Collaltino di Collalto. De hade en stark passion, men till skillnad från Sundins diktjag verkar Gaspara ha älskat sin greve med näbbar och klor, och den obesvarade kärleken blev bränsle för hennes dikter.

Först i slutet av diktsamlingen skriver även Kajsa Sundin några kärleksdikter och här släpper hon till slut tyglarna i en euforisk kärlek som doftar Edith Södergran: ”Jag älskar dig och kommer att älska dig / Så länge solen drar sitt hjul och längre ”. Men kärleksobjektet är så gott som obefintligt, som om dessa diktrader hade kunnat riktas till vem som helst.

Till slut framstår diktjagets kärlek, liksom Gasparas, som en enda stor egoistisk ursäkt för att kunna skriva. Det är synd, för romantiken är så mycket mer än ett jag-centrerat skrivbränsle. Och så mycket mer än en ”tysk salongskultur”, för att citera Sundin. Det är framför allt en västeuropeisk konst- och idériktning med metafysiska och samhällsförändrande ambitioner, där den andre är lika viktig som jaget. Som William Blake skriver i en av sina vackraste dikter ”The Clod and The Pebble”:

”Love seeketh not Itself to please,
Nor for itself hath any care;
But for another gives its ease,
And builds a Heaven in Hell’s despair”