Mamma är där, men är ändå inte hemma
Det trasiga får Magdalena Sørensens språk att blänka i debutromanen
Publicerad 04.00
Ett barn som inte förråder sin förälder. Som därför inte kan omhändertas. En mamma som inte finns, men aldrig upphör att regera.
I Magdalena Sørensens fängslande romandebut ”Alltings ordning” lämnar den vuxna dottern sin ordnade tillvaro som översättare i Strasbourg för att ta hand om sin skröpliga mamma.
Mamma må vara fysiskt skröplig och i väntan på hjärtoperation, fortfarande domderar hon och styr i det fjorton rum stora huset i utkanten av Stockholm. Där är det proppat med allsköns bråte men också av tillfälliga inneboende. Den vuxna dottern träder in i detta rike. Och det som var då och som är nu flyter snart samman. Hon blir kvar.
Mamman är ju densamma, fortsätter samla på allt, fortsätter säga att hon ska sortera och rensa upp. Istället är hon tidigt iväg med shoppingvagnen och borta hela dagen. Klippen och erbjudandena lockar, strunt samma vad hushållet behöver, halva priset eller tio för en femma är och förblir fynd.
Och alltid kommer så bestämda ord ur mamman. Ger inte plats för något annat, sätter punkt. Dottern är bara ”fjantig” med sitt självskadebeteende säger mamman.
Tidigt i barndomen kommer insikten, att det ”inte är någon där”, ingen mamma som bryr sig om eller kan ta hand om. Dottern är ensam.
Hemmets röra av soppåsar, tomma matförpackningar, tidningar, böcker och trasigt får Sørensens språk att magiskt blänka och skugga. Hennes litterära stil pendlar mellan att skapa skönhet och notera äckligt ingrodda detaljer. Det blir fascinerande läsning, att både vara där i huset men också i en annan värld.
Här bor en ung och fräsch man med klar blick och vit bil, en inneboende som sparar pengar till den nybyggda lägenhet som väntar. Han blir dotterns älskare i en märkligt problemfri relation. Här bor även burksamlande Claude som lydigt utför det mamman bestämmer, flyttar om, bär upp, pressar in, ibland under protest.
Dotterns protester är med tanke på villkoren förvånansvärt få. Tror hon på en hjärnskada, som mamman i trängda situationer påstår att hon har. Eller är dottern bara van sedan uppväxtens kraftigt bristande tillsyn och omvårdnad med mammans elakheter, det hon själv väljer att kalla sin ”rakhet”. Svårt att värja sig mot någon som är så energiskt slagkraftig och mästerlig på undanläggningar. ”Hon fascinerar mig” konstaterar den vuxna dottern och prövar kanske den friheten medan hon sväljer smärtan.
”Alltings ordning” är en överraskande underhållande färd in i liv levda i samhällets marginaler där Sørensen lyckas gestalta både misären och det som visar sig vara det oersättliga i livet. Dubbelheten i mammans avskedsreplik speglar utmärkt detta som romanens särskilda kvalitet: ”Det kunde inte bli bättre”. Inte bli bättre med tanke på förutsättningarna, eller att livet blev just väldigt bra?
