Boken om hopp gör allt ännu mer hopplöst
Obegripligt att Wirtén inte nämner de unga klimataktivisterna
Publicerad 05.00
Per Wirtén hör till en liten skara skribenter som nästan alltid är läsvärda, år efter år. Hans frihetliga betoning, oavsett hur debattlandskapet ser ut i övrigt, och hans envetet nyfikna blick på omvärlden gör honom oupphörligt angelägen.
Därför öppnar jag hans nya bok, ”Hopp! mot frihetens fiender”, med höga förväntningar. Förhoppningar om att han ska leverera just det som titeln utlovar. Hopp!
Det finns inget som behövs bättre, här och nu, genast. Jag kan ta en dos intravenöst om det raskar på processen. För det är ju precis som Wirtén skriver tidigt i sin resonerande och sökande text: ”Jag vaknar nu varje morgon till ett samhälle där det blivit svårt att artikulera hoppet.”
Jag har sedan länge en åsiktsgemenskap med Wirtén. Både i drömmen om vad samhället kan och borde vara och i insikten om att vi är på väg mot något helt annat. För det är svårt att hoppas. Det politiska livet har förvandlats till själlös pr-verksamhet, västvärlden är på dekis och sluter sig i ett desperat försök att bevara gamla hierarkier. Diktatur som styrelseskick vinner mark relativt demokrati. Yttrande- och tryckfrihet trycks tillbaka. Vårt enda svar på klimatförändringarna är förnekandet, explicit uttalat eller i handling.
Ja, jag vaknar också varje morgon utan att kunna artikulera hoppet.
Men Per Wirtén lovar läsaren en väg framåt. ”Hopp! mot frihetens fiender” är inbjudande, som om han säger ”kom, följ med, jag ska visa dig” och tar min hand.
Han vänder sig till tänkare som Jürgen Habermas och Hannah Arendt, till ekonomer som Branko Milanovic, till frikyrkans sökande efter svar, till Göran Sonnevis poesi och Martha Nussbaums moralfilosofi. Han reser till Paris, Bredäng, Wien och Västbanken.
Per Wirtén är ingen slarver, han tänker och tänker om, omprövar och ifrågasätter sig själv. Han är en intellektuell humanist som hela tiden vill veta mer, som har en beundransvärd vilja att förstå. Den stora behållningen är just när författaren använder sin bildning för att sammanlänka olika frågeställningar, samtida och dåtida. Wirténs förmåga att både pedagogiskt förklara den bespottade identitetspolitikens möjligheter – och absoluta koppling till strävan efter ökad jämlikhet är ett befriande exempel.
Men det finns ett avgörande problem med ”Hopp! mot frihetens fiender”. Ingen enda gång hittar Per Wirtén hoppet. Han insisterar på det, det är slutsatsen, att det är vår enda möjlighet. Men boken är annars en bekräftelse av den känsla och analys jag redan känner tyngden av, som får mina knän att vikas och min rygg att krökas: Det finns få skäl att känna hopp. Och då blir det till slut bara en fåfäng besvärjelse. Och kanske är det till och med destruktivt, med hoppet som passiviserande opium för progressiva.
Per Wirténs bok saknar också helt tankar om eller beskrivningar av klimatkrisen, klimataktivisterna och klimatfrågans påverkan på alla andra stora frågor om samtiden och framtiden. De unga aktivisterna världen över – med sin civila olydnad, sina regelbrott och sin stenhårda kritik av status quo – är väl det enda hopp som finns? Och institutionernas vägran att agera, och lagstiftarnas vilja att slå tillbaka mot och spärra in aktivister, det största hotet mot friheten. Hur kan man vara så ointresserad av detta i en bok som denna?
Per Wirtén rör sig runt i tanken och världen i sitt sökande. Han skriver bra, liksom generöst. Men han trampar runt där ute lika förlorad som jag.
Det här är inte en bok om hopp, utan en sörjande text om förlusten av det. Eftersom ”Hopp! mot frihetens fiender” presenteras som motsatsen blir löftet till en lögn, och besvikelsen över den lögnen gör att Wirtén förstärker hopplösheten snarare än bekämpar den.
