Spåren av revolterande slavar finns överallt
Muren som skulle hålla Spartacus borta funnen i Kalabrien
Det såg först ut som en vanlig gammal mur. Men i somras när arkeologerna började undersöka de staplade stenarna i en skog i italienska Kalabrien hittade de rester av svärd och andra vapen och snart anade de att de hade gjort ett av 2024 års viktigaste fynd. Mycket riktigt, nu har man slagit fast att muren byggdes på order av den romerske fältherren Crassus som skydd mot det stora slavupproret på 70-talet f K – ofta kallat Spartacusupproret, efter dess ledare.
Muren var nästan tre kilometer lång. Det kunde behövas.
Spartacusupproret inleddes när några gladiatorer i Capua rymde, och det växte mycket snabbt. Över hela det romerska imperiet fanns slavar som hade tröttnat.
Det är sällan slavarna syns i antika skrifter. Statsmän och poeter brukade inte skriva om dem, av samma anledning som de inte skrev dikter om sina åsnor eller sandaler. Slavarna var ägodelar, ingen brydde sig om dem. Fram tills de revolterade.
Den romerska armén hade satt skräck i germanerna och utplånat Kartago – nu darrade den inför hotet från den egna underklassen. Men efter två års hårda strider lyckades Crassus styrkor krossa Spartacusupproret och tusentals slavar korsfästes längs vägen, som varnande exempel. Sluta drömma om frihet!
Det fortsatte förstås folk att göra ändå och legenden om Spartacus levde kvar, i drömmar och dikter och fortfarande efter två millennier i romaner och serier och filmer.
Spåren efter slavarna kan ligga gömda bland mossa eller arkivpärmar, men de finns där om man letar. På Nationalmuseet i Köpenhamn visas utställningen ”Stemmer fra kolonierne” (Röster från kolonierna), som ger röst åt människor i danska kolonier. Där fanns en hel del slavar och även om deras ägare såg dem som djur så såg de sig själva som människor. I utställningen ges flera exempel på slavar som vägrade och gjorde motstånd, eller till och med stämde sina ägare inför domstol (givetvis utan att få rätt). Slaveriet i Danska Västindien avskaffades 1848, men inte av välvilja utan av panikslagna myndigheter sedan slavarna gjort uppror och intagit kolonins hamnstad Frederiksted.
Källmaterialet från den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy (1784–1878) svämmar också över av spår från slavars motstånd. Inte minst i form av annonser i dagspressen där man efterlyser slavar som rymt. Denna frihetskamp är en viktig och ofta bortglömd del av Sveriges historia.
Går man längre tillbaka i tiden så kan även Sverige ha haft sin Spartacus. Han hette Tunne och ska ha lett ett stort träluppror i Sveariket på 500-talet e Kr. Trälarna rymde och tog skydd i de stora skogarna, fler anslöt sig. Sveakungens styrkor gick till attack för att förslava dem igen, men trälarna slog tillbaka och det var först efter att den danska kungen kom till undsättning som upproret kunde kuvas.
Det är i alla fall så som Snorre Sturlasson beskriver det i sin samling med kungasagor. Men han skrev ned historien på 1200-talet, alltså 700 år efter Tunneupproret, så det är en osäker källa. Däremot kan vi vara säkra på att sagan om Tunne var en spridd historia, som troligen har traderats och bevarats under hundratals år. Något som trälarna berättade för varandra när de samlades kring elden efter ännu en hård arbetsdag.
