Hon kunde ha fimpat pojkvännen tidigare
Karolina Ramqvists ”Den första boken” är ett fint porträtt av författaren som backpackervalp
Publicerad 05.00
Att Karolina Ramqvist döpt sin nya roman till ”Den första boken” är inte så udda som det låter, eftersom den griper tillbaka på hennes skönlitterära debut från 2002, ”More fire”.
Någon ren omtagning rör det sig inte om, men vi befinner oss i alla fall på samma ö, Jamaica. Här finns också en självbiografiskt anstruken och likartad kärlekshistoria, liksom en skildring av en illegal abort som ligger helt nära den Ramqvist berättade om i Dagens Nyheter häromåret, ett ingrepp som hon genomgick som tjugotvååring:
”Det kändes inte som att något lossnade i mig utan som om jag själv fick fäste i världen”, skrev hon där, och det är en formulering som nästan ordagrant går igen i årets bok.
Den helt unga huvudpersonen och hennes jamaicanska kille ska snart skiljas åt, troligtvis för sista gången. De ligger i sängen mest hela tiden, medan Ramqvist låter skildringen fara lite som den vill in och ut ur berättandets nu, ungefär som den röda sanden genom brädskjulets glipor. Hur allt började, hur deras historia kom att utvecklas under huvudpersonens flera besök på ön, och i hennes frånvaro.
Tempuset är imperfekt, perspektivet den mogna eller i alla fall medelålders författarens (vem blir någonsin mogen?), meningarna långa och vindlande, vilande i stämningar och framförda i ett tempo påminnande om den gångart som huvudpersonen lagt sig till med under sina besök:
”Det var en av de saker han lärt henne när hon kommit hit, att hon måste gå långsammare och göra allting långsamt för att inte bli uttröttad i värmen.”
För min del hade Ramqvist gärna fått skjuta av honom tidigare
En högst stimulerande lunk bör sägas, renons på vägvinnande dialog men kantad av visuella presenter – märkliga ödlor i taket, mahognyträd, sargassotång eller bjärta cigarettpaket av märket Matterhorn (med mintsmak) och Craven A som Paul röker, huvudpersonens kille.
Det står från början klart att relationen är hopplös, och finns här någon björn på stranden, som det heter, så utgörs den av huvudpersonens pojkvän Karl hemma i Svedala, han som en dag står där utanför skjulet med en resväska i handen. Anar han något?
För min del hade Ramqvist gärna fått skjuta av honom tidigare än hon gör. Karl är på det hela taget ett ganska trist påhäng, och mest tycks han finnas till för att understryka huvudpersonens aningslöshet inför de patriarkala strukturer som präglar öns invånare:
”För dem var det givet att man kunde skada eller till och med döda en kvinna för att hon legat med en annan man.”
Porträttet Ramqvist ger av sin drygt tjugoåriga huvudperson, eller av författaren som backpackervalp, om man så vill, är desto mer lödigt och personligt, och fullkomligt trovärdigt. Aningslös är denna tjej som sagt, men så envetet grubblande över sitt ”fäste i världen” att också jag till slut börjar treva mig bakåt efter mina egna dunkla och halvt omedvetna vägval. Hur hamnade jag här, som skribent på Aftonbladets kultursida?
För den som vill låter sig ”Den första boken” över huvud taget läsas som en reflexion över skrivandet och dess inte alltid så godartade kraft, som i romanen bokstavligen leder till blodvite.
Kanske har alla författare en sådan urskrivmaskin undanstuvad någonstans
Ofta kommer jag till exempel att tänka på Ramqvists essä från 2016, ”Det är natten”, och de frågor hon ställde sig där: ”Vem var den här författaren jag hade fått bli? Vad var hon – och var?”
Något exakt svar ges inte i boken, men dess berättare återkommer så att säga till brottsplatsen gång på gång, synbarligen uppfylld av ett närmast fetischistiskt behov av att rekonstruera ett ursprungligt skrivögonblick och dess geografiska ort:
”Hon hade fyllts av ett så starkt begär, kanske lika mycket efter själva rummet som efter honom och kanske förstärkt av hur oåtkomligt detta rum hade tett sig för henne då när hon inte visste något om alla dagar och nätter hon skulle komma att tillbringa i det, ensam och tillsammans med honom.”
Det är fint och talande att huvudpersonen också envisas med att låta sin skrivmaskin vara kvar i detta rum medan hon själv befinner sig i hemlandet, och att den till slut blir kvar på ön. Kanske har alla författare en sådan urskrivmaskin undanstuvad någonstans, i föräldrahemmet eller på pantbanken?
För den forna Jamaicaresenären Karolina Ramqvist tycks den i alla fall ännu stå och knattra där i det lilla skjulet med ödlor i taket och sanden blåsande in under dörren.
