När 35 000 kom för att lyssna på Olof Palme
Torbjörn Flygt rullar sig vällustigt i socialdemokratisk 70-talsretorik
Uppdaterad 08.59 | Publicerad 04.30
Sexhundra röda fanor smäller i blåsten samtidigt som ungdomsförbundet och fackföreningarna vecklar ut sina banderoller. Järnvägsmännens mässingsorkester klämmer i med Internationalen och två väldiga demonstrationståg strålar samman till ett. På Stadion lyssnar 35 000 människor när poeter och berömda skådespelare läser dikter. Lustiga akrobater visar sina konster, Monica Zetterlund sjunger och Olof Palme gör sig redo att gå upp i talarstolen.
Livsglädje, kampvilja, framtidstro – Socialdemokraternas valupptakt på Malmö stadion 1973. Torbjörn Flygt var bara nio år, men han var där och det har han aldrig glömt.
Flygt slog igenom brett och välförtjänt med sina tre Malmöromaner om en ung mans väg från miljonprogrammets Borgmästargården till villan i ”Audighettot”. Böckernas berättare, Johan Kraft, är välbärgad jurist. I sitt hjärta är han samtidigt en lika passiv som förbittrad socialdemokrat som intensivt och vältaligt hatar sin samtid.
Den nya, betydligt tunnare boken (136 sidor) heter ”Låt oss gå ut med glädje”. Det rör sig inte om någon roman den här gången utan om en personlig berättelse som kan läsas som en bakgrund till Flygts Malmösvit. Utgångspunkt är alltså valupptakten den 19 augusti 1973. Kungen ligger dödssjuk på Helsingborgs lasarett och på Malmö Stadion sitter 35 000 människor för att lyssna på Olof Palme – långa citat ur det tal han höll den dagen inleder varje kapitel i boken.
De fyra första parollerna i Socialdemokraternas valmanifest 1973 formulerar målen för framtiden:
”En fast och konsekvent neutralitetspolitik
Arbete åt alla
Arbetslivets reformering och demokratisering
Solidarisk fördelning av de ekonomiska framstegen”
Det har som synes gått några år sedan dess.
”Låt oss gå ut med glädje” rullar sig vällustigt i Olof Palmes 1970-talsretorik men allt är inte politik i boken. Här finns också gott om Malmönostalgi: Axel Danielsson, Bosse Larsson, Eric Persson, ”Kvarteret Korpen”, Jacques Werup. Men vad vill Torbjörn Flygt med sin som vanligt välskrivna och skickligt komponerade betraktelse? Han måste ju vara klar över att man inte kommer någon vart med att sucka att det var bättre förr.
Nutidens socialdemokrati undviker Flygt att kommentera. Men han skriver en smula dunkelt om ”den överraskande insikten att någon som vi trott gott om vill försämra för oss, påverkad av yttre oförklarliga krafter”. Den historiska vändpunkten förlägger han till 1973 års oljekris: ”en ny maktstruktur tar form och i den är svensk efterkrigsekonomi och samhällsmodell inte längre en vinnare”.
Axel Danielssons och Olof Palmes parti som ett viljelöst offer för obönhörliga naturlagar?
Andra har hävdat att det inte var 1973 utan 1989 som utvecklingen vände och historien tog slut. Men det var ju inte det historien gjorde; den vände på klacken och satte i rasande fart av bakåt genom decennierna. Arbetarklassen har inte gått upp i rök, även om den sällan har samma hårfärg och hemspråk som på 1970-talet. På byggen lever gästarbetare från det forna östblocket lika påvert, rättslöst och farligt som deras svenska klassbröder gjorde innan de började organisera sig för 140 år sedan. Europa spänner musklerna inför ett nytt storkrig.
Knepigt med framtidstron är det för oss alla. Fast nog finns det att göra för en reformistisk arbetarrörelse som inte nöjer sig med att hänga historien i rockskörten. Men vad? Jag misstänker att Torbjörn Flygt hoppas att det är vi läsare som ska tänka ut det åt honom.
