Här finns scener jag aldrig kommer glömma

Till slut uppenbaras det enorma klassdramat i Thomas Korsgaards trilogi

Göran Greider

helskärm

Den unge dansken Thomas Korsgaards romaner från en trasig uppväxt på den jylländska landsbygden har nått en stor läsekrets. Nu läser jag de två första böckerna och den tredje som just utkommit – och på gott och ont sträckläser jag alla tre.

Jag säger på gott och ont. Romanerna är nästan kusligt lättlästa. En lång serie av små miniatyrscener leder en oemotståndligt vidare och jag älskar sådant. Det är så icke-modernistiskt att det blir experimentellt. Samtidigt får jag en märklig känsla av att hela tiden befinna mig på en glatt yta där jag ofrivilligt hasar mot slutet. Vad är detta för romaner?

Huvudpersonen Tue är en pojke i en syskonskara på tre. Fadern driver ett föga lönsamt jordbruk som snart läggs ner och mamman jobbar först på en fabrik men blir efter en skada sjukpensionär. Det är knappast någon underdrift att kalla det för en dysfunktionell familj. Farsan tar med pojken för att stjäla koppartråd från järnvägen när kassan sinar. Mamman fastnar i spelvärlden och sitter dagarna i ända framför datorn och skiter i det mesta. Familjen umgås mest med släkten, som ofta är fallet med arbetarklassen. Tue är mest lämnad på egen hand, under pappans godtyckliga regim och mammans nyckfulla omsorg, i sin egen oförutsägbara energi.

Tidigt börjar han inse att han är homosexuell men det är knappast ett stort tema eller ens ett trauma i romanerna. På ett underligt sätt är uppväxtmiljön fördomsfri, men mest för att ingen bryr sig. Tue själv är knappast särskilt sympatisk. Han är stökig och ansvarslös utan att vilja det, allt bara blir som det blir hela tiden.

Dialogen känns på pricken hela vägen genom alla de korta scenerna. Men det är som om allt bara registreras. Scener överges utan några uppföljningar. Ingenting varken psykologiseras eller sociologiseras - allt bara är. Och det som är, det är en sargad, ekonomiskt pressad låginkomstagarvärld på dansk landsbygd. Men denna värld är samtidigt påfallande självtillräcklig. Den vill inte ha något medlidande, anser sig inte behöva det. Den bryr sig inte om någon som helst överhet eller någon fjärran, finare värld. Kanske är det därför som romanen aldrig vältrar sig i smärta eller ömkan.

Under läsningen är det omöjligt att inte tänka på Édouard Louis böcker om sin uppväxt, eller Douglas Stewarts ”Shuggie Bain”. Men medan Louis i slutändan lyckas göra sin berättelse till ett passionerat politiskt inlägg och Stewart frilägger ljus över ett sönderslaget proletärt elände i Skottland, finns det liksom varken ljus eller mörker i Korsgaards romaner som till stor del ska vara självupplevda. För både Louis och Stewart är homosexualiteten ett slags strålkastare som slås på över ett helt socialt landskap. Så inte för Korsgaard. Till synes oskadd, som en tecknad figur, vandrar Tue genom alla dessa scener, den ena värre än den andra.

Nej, jag klagar inte på det: Korsgaard har bara en radikalt annorlunda berättarstil där på ett mystiskt sätt allt är undertext.

I den tredje romanen, ”Man skulle kanske ha varit där”, har Tue lämnat sin uppväxtort på ett föraktat Jylland. Han är 17 år, tar ströjobb i Köpenhamn och har ingenstans att bo. Tillfälligt får han flytta in hos en övre medelklassfamilj; en ung kvinnlig kollega bland tidningsförsäljarna bor hemma hos sin mamma, den berömda arkitekten. Det är först nu som det enorma klassdramat i Korsgaards roman uppenbaras: Han råkar höra arkitektens vänner tala nedsättande om white trash från Jylland. Han ljuger och säger till sina vänner att lägenheten han bara är gäst i är hans egen. Han gör dottern till arkitekten upprörd när han högt undrar om den svindyra konstskola hon ska gå på i utlandet kostar pengar. För att få pengar säljer han den dyra cykeln han fått låna av arkitekten. Och han gör det för att hjälpa sin morsa som ligger illa till. Den solidariteten skryts det inte med, den bara finns där.

Det intressanta är att allt detta inte gestaltas i någon känslomässig ton. För att ta till några gamla litterära termer: detta är registrerande naturalism, inte det slags realism som vill berätta om kollektiv och samhällen. Över Korsgaards romaner strålar inget som helst politiskt ljus. Men det är scener ur ett klassamhälle som jag inte kommer att glömma.