Han har ett år på sig att rädda Macrons politik
Nya premiärministern är ett bindestrecket mellan presidenten och Le Pen
I bortåt två månader har president Macron grubblat över hur han ska dölja sina väldiga valnederlag och hur han ska kunna fortsätta sin politik trots att väljarna underkänt den. Han har trott att lösningen skulle vara att leta fram en tillräckligt lätthanterlig, högerorienterad premiärminister, utan egna maktambitioner.
Svaret blev synligt i går: Michel Barnier, en högt kvalificerad teknokrat och högerpolitiker med lång politisk erfarenhet, både från Frankrike och EU. Han väckte visst uppseende i Frankrike när han röstade för kriminalisering av homosexualitet.
Hans främsta merit är att han för EU:s räkning sorterade bort Storbritannien från EU och därmed bekräftade Brexit.
Barnier bar på andra mer strategiska europeiska engagemang som enligt Emmanuel Macron gör honom till lämplig premiärminister – en som kan foga samman traditionell borgerlighet med Marine Le Pen och hennes parti Nationell samling. Han tog kraftigt avstånd från unionens flykting- och invandringspolitik. Dessa frågor skulle skötas på nationell nivå. Frankrike skulle kunna avvisa och deportera de invandrare landet för egen del önskade. Barnier lovade också att de franska gränserna skulle vara stängde upp till fem år och vill också hålla folkomröstning om invandring.
Nationella Fronten säger med viss rätt att Barnier plagierar deras nationalism och motstånd mot invandring.
Det finns en demokratisk komplikation; väljarna röstade inte för en höger-högerextremistisk regering
Den 73-årige Barnier kan därmed bli det perfekta bindestrecket mellan Macron och Le Pen. En enklare addition ger svaret att en sådan allians har parlamentarisk majoritet. Det finns en demokratisk komplikation; väljarna röstade inte för en höger-högerextremistisk regering. Medborgarna samlades i en Republikansk allians som skulle hålla Le Pen och Nationell samling borta från regeringsmakten. Helt i enlighet med de ideologiska ambitioner Macron en gång omfattade. Han besegrade Le Pen i två presidentval. Nu har han inlett samverkan med Nationella fronten. Ett annat av de första löften den unge presidenten gav var att ta vara på det bästa hos både högern och vänstern. Vänstern är sedan länge helt bortsuddad och frågan är om hans högerpolitik duger. Fransk ekonomi är i djup kris, svårt skuldsatt och med usla tillväxtsiffror.
Många kommer att anklaga Macron för svek. En sliten och överdrivet moralisk term. Tragedi är en bättre beteckning. Från att en gång ha skapat förhoppningar om modernisering, ett visst mått av social konsensus och om ett mindre nationellt självtillräckligt Frankrike har Macron blivit en ensam man, allt mindre benägen att lyssna på råd. Så kan hans politiskt vettlösa beslut att utlysa nyval förklaras. Några av hans närmaste vänner och mentorer, bland dem hans förste premiärminister, mer än antyder att han borde avgå redan nu. Flera av hans främsta ministrar har övergivit honom. Opinionsmätningar visar att 75 procent saknar förtroende för presidenten.
Den erfarne EU-kommissionären Barnier får möjligen ett år på sig att rädda det som är kvar av macronismen. Nyval får ske tidigast om ett år. Under den tiden ska den hårdföra invandringspolitiken försvaras, drastiskt försämrat arbetslöshetsstöd drivas igenom, de ekonomiska oligarkernas förmögenheter skyddas från beskattning och den svårt klasspräglade pensionsförsämringen hållas vid liv. Budgeten ska prövas av parlamentet nästa månad.
Prognoserna är osäkra. Desto givnare är det att det blir en het höst i Frankrike med manifestationer, strejker och protestmöten. De inleds i morgon.
Osäkert om Macron och hans hjälpreda Barnier kan besegra det motståndet.
