Ingen kan veta vilket barn som når eliten

Hela den svenska idrottsrörelsen borde läsa Patrik Brennings bok

helskärm

Sportjournalisten Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen – att utveckla talanger och svensk idrott” borde delas ut gratis till alla läskunniga i den svenska idrottsrörelsen. Jag tror inte minst många föräldrar till idrottande barn behöver den – som stöd, som diskussionsunderlag, ja, närmast som en bekräftelse på vad som är fel. De flesta idrottsföräldrar jag kommit i kontakt med under en herrans massa år på fotbollsplaner och träningsanläggningar ställer nästan alla, samtidigt, samma frågor:

Är den här elitsatsningen verkligen att föredra? Fungerar den? Kan man se vilka sjuåringar som kommer att spela i Allsvenskan, i Premier League eller i Elitserien och NHL?

Nej, det kan man inte. Om detta är all forskning överens, jag skulle kalla den toköverens.

Frågar du klubbarna som driver elitverksamhet och akademisatsningar för barn redan mellan sex och åtta år så är det kollektiva svaret: ”Jodå, visst kan man det”.

Gör man så här och så här och så här så får man fram X antal elitspelare på högsta nivå. Basta.

Flera av forskarna i Patrik Brennings provocerande, men också underhållande, bok säger uppgivet att elitklubbarna nu har lagt 20–30 år på att bygga upp sina smala akademisatsningar och varje gång en framgångsrik spelare med den bakgrunden visar sig så bevisar det per definition framgångskonceptet. De har helt enkelt svårt att skilja mellan vetenskaplig evidens och anekdotisk fakta. Skrämmande, givetvis.

Andra forskare, lika uppgivna, menar att de som tränar och utvecklar spelare i klubbarna nästan aldrig tar del av den numera mycket gedigna forskning som finns. Ett av skälen antar man är att det är alldeles för få tränare och ledare med någon som helst akademisk bakgrund.

Patrik Brenning har skrivit en av de viktigaste handböckerna jag läst om elitidrott och bredd, om vad klubbar och föreningar gör – och vad forskningen säger att de borde göra.

Det största problemet verkar vara rent hopplöst att lösa. Motsättningarna mellan de som styr den svenska idrottsrörelsen, särskilt elitsatsningen och akademierna, och de som forskar om desamma befinner sig inte bara på ljusårs avstånd från varandra.

De talar totalt olika språk.

De flesta av forskarna i Brennings mycket välskrivna och väldokumenterade bok (det är ett imponerande research- och intervjuarbete) verkar i stort sett ändå försvara elitsatsningarna. De försvarar talangernas rätt att få träna i bra miljöer, försvarar delvis akademierna – men de kritiserar klubbarna för att de selekterar åt skogen för tidigt, för att de vägrar att lyssna på kritiken, delvis påhejade av entusiastiska föräldrar som givetvis är mycket stolta över att ha sin pojke eller flicka i ett av akademilagen.

Patrik Brenning har en hel del fallbeskrivningar också, om hur snett det kan gå för både unga spelare och naiva föräldrar. Depressioner, stress, utmattning – alldeles för många unga slutar idrotta alldeles för tidigt. I onödan. Oönskade.

Det forskarna säger, med en mun, är att idrotten och träningarna är överorganiserade, leken saknas och nivågrupperingar sker för tidigt. Bara det superenkla (och närmast idiotiska) faktum att de som det satsas mest på är de som är födda tidigt på året. Födda i januari, februari har nästan ett års försprång före dem födda i november, december – han/hon är lite större, lite snabbare, lite mer mogen: ”Hen skall vi ha”! Det (för)följer hela idrottsrörelsen upp i vuxen ålder.

”Så vinner vi igen” är en paljett av motstridiga uppfattningar, och en kompromissovillig och inte sällan okunnig idrottsrörelse som har gett upp bredden för smala, tidiga elitsatsningar.

Det leder till ett talangslöseri och ett talangbortfall av episka mått.

Jag hoppas verkligen att Patrik Brennings bok skapar den debatt den så väl förtjänar. Jäkla bra jobbat.

Fotnot: Eftersom Patrik Brenning arbetar på Aftonbladet, recenseras hans bok av Johan Croneman, kritiker i DN.