Helga framstår som bortskämd och självgod

Feministisk fan fiction och långrandiga tirader i nyutkomna omskrivningar av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”

helskärm

Det är fint med verk som man återkommer till under hela livet. Som ett stort, gammalt träd i skogen som bara står där, en konstant genom alla tider. Omarbetningar av klassiska verk håller dem ju också levande, även om det blir gravskändningar ibland. Jag är starkt för principen. Men den författare som ger sig på intertextualitet utsätter sig också för risken att bli jämförd.

Där Hjalmar Söderberg är exakt, klar, inte skriver ett ord för mycket, känns Bengt Ohlsson ibland långrandig. Hans ”Helga” är nästan 400 sidor lång, med jagberättaren Helgas omvägar i tanken och de filmiska dialogscener där handlingen fortskrider. Samtidigt, kan man tänka, ser hennes liv ut så. Omständliga vardagsbestyr och planer, stor dramatik i de små handlingarna.

Vi följer Helga under några veckor sommaren 1937 när livslögnerna spricker. För de förekommer i plural. Helga har varit övertygad om sin trygghet. Nu inser hon att alla hennes nära relationer existerat på bekostnad av någon osanning.

Små vita lögner, som de vita larverna på kantarellerna som det åldrande hembiträdet Hermine missat i rensningen och som Helga lyckas slänga i soporna genom en snabb lögn om illamående. Och stora lögner, om vilka vi är. Vem hon är. Otrohet.

Utgångspunkten för berättelsen är doktor Glas dagbok som en antikhandlare hittat i en chiffonjé. Där avslöjas giftmordet doktorn gjorde på sin patient och som alla trott varit en hjärtattack. I slutet av sitt liv blev Glas alkoholiserad och levde bland andra dårar på en sorglig inrättning i Danviken. Och frun hör ju till bättre folk, påpekar kommissarien som har att utreda brottet. Den där dagboken ska vi nog inte lägga alltför stor vikt vid.

Den återfunna dagboken blir bara startskottet som får Helgas liv att nystas upp. Doktor Glas och framför allt pastor Gregorius är staffagefigurer i romanen om Helga och hennes liv trettio år senare, nu omgift sedan länge.

Hon är en ganska obehaglig karaktär, självgod och bortskämd. Helga har finslipat sin livsberättelse för att hitta den perfekta offerrollen. Om detta reflekterar hon nu. Hon ljög till och med i sin dagbok som ung, ifall hennes mamma skulle läsa den. Verbet urskulda förekommer ofta i romanen.

Men författaren sviker inte sin Helga. Han vill visa henne sammansatt, antar jag, en människa som ägnar sig åt både självförsvar och reflektion. Och när det lilla livet till sist spricker rejält kan allt ändå inte helt förändras, för tja, tillvaron fungerar inte då.

Åsa Nilsonne har i sin ”Fru Gregorius” tagit sig an Hjalmars Söderbergs roman som ett problem. Hennes pastor Gregorius är en människa med hög moral, en som aldrig uttalar sig nedsättande om någon. Han ser ett ljus inuti människor som andra förlöjligar. Det är därför hans unga hustru Helga älskar honom.

Men Helga ljuger för doktorn: genom affären med en annan man försöker hon bli gravid. Doktor Glas tro att han räddar en ung kvinna från ett olyckligt äktenskap kan därför inte läggas bara honom till last; han har blivit vilseledd.

Den korta idéromanen är hård och skarp som en flintskärva, mer lik originalberättelsen i sin skoningslöshet.

Jag vet inte om Åsa Nilsonne kallar sig feminist, men boken är feministisk i betydelsen att den ser igenom mäns bullshit och skärskådar individens ansvar. Männen längtar efter handling, konstaterar författaren torrt. De vill vara Sankt Göran, dra sina svärd mot drakar. Och kvinnor som Helga ger dem tillfälle att rädda henne.

I bägge böckerna hör man ibland deras respektive författardebattör. Som den omisskännligt Benke ohlssonska iakttagelsen om värmlänningars lokalpatriotism (”Det finns något hos värmlänningarna som alltid har irriterat mig … När de kommer till Stockholm verkar deras dialekt bli ännu mer utpräglad än vanligt”). Men det är väl det som är författarskap, antar jag. En person som berättar från sig själv genom någon annan, detta som skiljer mänskliga texter från AI.

I läsningen av all denna fan fiction händer också en annan sak. Det blir ibland lite svårt att hålla reda på hur det ”verkligen” var, det vill säga vad som stod i Hjalmar Söderbergs ursprungliga roman. Hur var det nu pastorsparet träffades, undrar man. Stämmer det som Åsa Nilsonne påstår? Fanns Agnes, väninnan, eller är det något Bengt Ohlsson har hittat på? Fast man vet att alltihop är fiktion undrar man hur det var ”i verkligheten”. Jag vet att jag blir lurad, men jag blir lurad!

Det adderar en dimension till motivet om lögn och sanning, om föreställning och förställning, de där två orden som är så lika, till ett lurendrejeri som jag tycker väldigt mycket om att bli indragen i.