Mindre hey ängel och mer civilisationskritik
Så vackert att få följa Bruno K Öijers poetliv
Publicerad 2024-09-05 05.00
I den senaste tidens debatt om den unga poesin – representerad av tidskrifterna L’amour – La mort, Pralin och andra – har det talats om en motsättning mellan extrovert och introvert poesi. På ena sidan de festglada som vill se diktraderna mingla på sorlande estrader. På andra sidan de för vilka poesins rum är avskildhetens och koncentrationens.
Jag tänker på Bruno K Öijer och på hur klokt han i ett halvsekel har hushållat med sin energi – och publikens. Varit både estradör och ensamvarg.
Den helt nyutkomna diktsamlingen, ”Växla ringar med mörkret”, har redan hunnit sälja ut delar av hans höstturné; en extraföreställning har bokats in på Cirkus. Det är tio år sedan hans förra bok och möte med den stora publiken. Han kommer och försvinner alltmedan åren går. Och när han kommer – med sin hatt, sitt Dylan-väs och sitt flammande bildspel – är det på en gång fest och största möjliga tyssstnad. Rummets energi tar han sedan med till sitt soldattorp, dit han försvinner ett tiotal somrar. Där sitter han framför sin Halda-skrivmaskin, bortom mediernas räckvidd. Publiken får lära sig vänta med honom, bli äldre med honom.
Hur många av dagens unga poeter kommer att hålla i 50 år? Säkert några, men det gäller att hushålla rätt. Växla ringar med mörkret som Öijer kanske, eller med ljuset, språket eller något annat, för att förbli sin röst och rytm trogen.
Det är så vackert att få vara med genom ett helt konstnärsliv, in i åldrandet (Öijer är 72). Vad blir kvar när de ungdomligt vassa glitterfjällen trillat av? Hos Öijer känner jag igen mig men ändå inte helt. Flödet har lugnat sig och blicken ser delvis annat än förr.
I ”Växla ringar med mörkret” växer ytterst få dikter ut till berättelser, de flesta liknar korta flämtningar mellan blanksidor. Boken är som de tidigare uppdelad i kapitel utifrån en dold logik, men kapitlen omfattar färre och kortare dikter, en gång bara två.
En poet kan vara rebell genom att lämna minsta möjliga klimatavtryck
Det har för varje Öijerbok sedan millennieskiftet blivit mindre New York och Amsterdam, mindre Chivas Regal, peruker och läppstift, mindre hey ängel, jag röker en väg för dig. Det har blivit mindre närtid; i ”Växla ringar med mörkret” härrör bilderna från minnen som blir drömmar och drömmar som blir minnen. Många dikter liknar ett bokslut över tillvaron.
Domen över mänsklig rovdrift är ett återkommande tema. Ibland är bettet skarpt som förr: ”Vi är överlägsna arkitekter till vår egen undergång / människans kniv kallnar aldrig”. Oftare är tonen mer kontemplativ, som i dikten ”Häxbålen”:
”vi stal dagg
från grannens åkrar
för att få en bättre skörd och ett långt liv
åren rullar nerför bergen
och häxbålen
har fortfarande inte riktigt slocknat
resterna ligger kvar och pyr under marken”
En hel mänsklig/manlig historia av småskuren egoism och nedärvt patriarkalt våld blixtrar fram på några få rader, på en gång konkret och vittsyftande. Poeten visar sin briljans.
Öijer har alltid talat mot makten och riktat sin ljuskägla mot dem som skadas av systemet. Oftast har det varit kantstötta människor, lite som hos Bellman. Men i den här samlingen blir det tydligt att civilisationskritiken börjar växla fokus. Maktens feta nackar tonar bort och naturen hamnar i fokus. Den sårbara naturen och den som blir kvar när vi människor täckts av löv. Vargen, fågeln, grässtrået och ”min hund Snötass” finns med och inte bara som symboler. De är viktiga existenser: ”en talgoxes lilla hjärta väger tyngre än Bibeln”. I en annan minnesvärd dikt sörjer poeten en fälld gran, vars årsringar blir en grammofonskiva med klagande sång.
Öijers ekopoetik materialiseras för mig i dikten ”Nedsutten”:
”hur vill ni bli ihågkomna
och vad lämnade ni efter er
en förstörd planet
eller bara en nersutten stol
en sliten kaffekopp med trasigt öra och ett öppet fönster
som står och slår i vinden”
Andra delen av dikten handlar i min läsning om poetrollen. Allt som är kvar efter poeten är stolen, koppen, vinden och orden eftersom dikten bär dem. En poet kan vara rebell genom att lämna minsta möjliga klimatavtryck! Märk också de språkliga finesserna: frasen ”en förstörd planet / eller bara en nersutten stol” – där vill vi ju läsa ”sol”. Och genast associeras poeten med livgivaren solen. På nästa rad kommer det trasiga örat och det öppna fönstret. Det kan handla om hur poeten måste göra sig döv för bruset och öppna fönstret för elementen som insisterar.
Flera av dikterna låter sig vecklas ut och bli stora på detta vis. Andra känns lite lösryckta eller alltför destillerade, som om blanksidorna innehöll raderad text som jag vill ha tillbaka. Här finns många starka ögonblick men helheten löser upp sig i ett dis. Återstår att se hur ordet blir kropp på scenen.
