Berglund skriver bra om tonårens helvete
”Slask” är en lurig historia som måste läsas noggrant som sjutton
Publicerad 2024-09-09 10.46
Ärans kartotek över hårda och korta titlar är inte särskilt omfattande, och på senare år har nytillskotten varit få. Aase Bergs och Malin Lindroths ”Haggan” respektive ”Nuckan” är förstås utmärkta försök, men i längsta laget.
Trots sina ynka 137 sidor är Mikael Berglunds nya roman därför något av en händelse. ”Slask”. Så ska det låta! Bra är denna illröda lilla bok om tonårens helvete och ensamhet också, på ett lurigt vis. Jag återkommer till det.
Grundstoryn har likheter med Berglunds föregående roman ”Ovanjorden” (2022), medan stilen kan te sig jämförelsevis tillbakalutad, nästan som i en ungdomsbok.
Gymnasiekillen Melvin går i andra ring på vård- och omsorgsprogrammet, utan entusiasm och mest för att få vara med Hannah, barndomscrushen som nu tyvärr kilar stadigt med Alex.
Men så finns ju Mika förstås, grannens adoptivdotter, ”mjukare än Hannah” och måhända ett alternativ.
Alla tre bor i samma norröna lilla håla, och mellan dem hoppar en massa känslor som de aldrig förmår sätta ord på men som den råa dialogen håvar in fint:
”’Du är bara en fåtölj för mig’, säger hon.
’Du sitter ju inte ens på mig längre’, säger jag.”
Berglund inleder dock med en slaskdrypande barndomstablå, med en kanske femårig Melvin i galon från topp till tå och de övriga huvudpersonerna fäktande med renen Sven och snögubben Olof från ”Frost”.
En smått komisk anspelning på romanens titel förstås, men också lite förvirrande. Disneys film hade premiär 2014, och om Melvin senare i boken är omkring 17 år så torde den delen av berättelsen utspela sig tidigast … 2025 (?).
Jag låter det vara, för i romanen finns så mycket annat att fundera över och pussla ihop. ”Slask” är som sagt en lurig historia, troget och ibland kanske lite väl troget utformad enligt devisen show, don’t tell.
Saker händer, men som läsare förstår man det ofta först efteråt och får bläddra tillbaka för att kolla. Här begås till exempel ett sexuellt övergrepp som jag missar helt.
Sedermera lär jag mig läxan, och börjar då läsa noggrant som sjutton, vilket på det hela taget är nödvändigt för den som vill ta till sig denna nedkokta version av Berglunds romankonst, och belönande.
I stort sett varenda mening visar sig tillskruvad eller försåtminerad, och det var också länge sedan jag läste en författare med en sådan näsa för vårens ångestframkallande potential:
”Fåglarna har kommit, papporna har fått ta ut klotgrillarna ur garaget, ettorna har dragit fram cyklarna och niorna rastar mopparna. Det är ett djävla liv, vintern ligger som ett uppfläkt lik över samhället, fullt av maggot och korpar. En billig raket tjuter så hundarna får panik.”
