Det går inte att väcka upp ett barn som dött

Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandar sorgesång och spelad raljans

helskärm

Titeln på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis första diktsamling, ”Den förlorade sonen”, ekar mäktigt, vitt och brett. Lånad, som den är, från höjdpunkten av Kristi liknelseserie över försvunna objekt, och skildrad i Lukasevangeliet. I kontrast till den sedvanliga tolkningen av denna parabel – i all enkelhet: oinskränkt barmhärtighet finns – presenterar Ferrada-Nolis diktjag, sisådär fyra femtedelar in i diktboken, sin högst privata tydning. Det är i en sms-konversation med vad som ska komma att bli exmaken:

”Den handlar om en förälder som försöker återväcka sitt döda barn

till liv.

För det är aldrig så. Sonen kommer aldrig tillbaka och det hjälper

inte med guld eller nåt. Fest. Nåt.

Sonen är egentligen död.

Fattar du?”

Raderna illustrerar inte enbart diktbokens bleka klangfärg, blandningen av elegi och spelat raljant chattstil, utan dessutom dess ärende: att åskådliggöra känslan av rådlös sorg. Sonen som diktjaget syftar till har tragiskt dött som foster när jaget föll i en trappa, vilket fått henne att börja ”fantisera om att lämna familjen […] Den har alltid varit för fin för mig ändå”. Denna sorgefantasis inverkan på jagets vardag – minnen av en död bror, kärleksaffärer, självhat, skilsmässa – är vad som fyller ”Den förlorade sonens” hundratjugotre sidor.

Det är subjektstark dikt, klassisk likväl som mallstöpt samtida. Naturen tycks med sina blommor ytterst symbolisera Det Goda. Vilket finner sin motsats i jagets bedrövelse och vantrivsel i sin kropp (”Jag vill / göra bukplastik. Jag vill separera fettet mellan tarmarna”), i förväntningarna på sitt kön (”Jag är för lat för att upprätthålla en ätstörning. När jag var en duktig / kvinna hade jag den lata”) och i Stockholms mediala innerstadskultur i allmänhet (”Satan och hans reklamnissar”). Dikterna marscherar snällt på led – oroväckande ofta uppställda och rytmiserade efter berättande prosa – och gör sällan rymningsförsök ur den tilldelade sidan.

Å andra sidan är månget textparti allt annat än fogligt inriktat på en och samma punkt. Inom en dikt kan vittskilda utsagor staplas utan konklusion, med radbrytningen som något slags magisk skiljevägg:

”Näver är pärlemor

utan överdrift

och något vill ut

Jag filmar en droppe tränga sig förbi blåleran.

Varför känner jag inget när jag står i slänten. Är det sant som de

säger? Att det sker ett folkutbyte. Det bor bara brackor här.

Jag vet inte hur jag ska säga det här men erosion är tradition i min familj.”

Kanske är viljan den att återge hur sorgen löser upp fästet till verkligheten – ”saker faller isär”? Men vare sig det beror på diktens närhet till det skissartade eller den oprecist flackande formen, så lyckas inte ”Den förlorade sonen” skildra ett händelseförlopp och samtidigt fånga en livshållning. Det finns övernog av byggstenar vigda åt respektive struktur, men de verkar inte det minsta samarbetsvilliga. Det är synd på de lyckade delarna, stroferna som trotsar eländet och sjunger av till synes ingenting annat än viljan till sång – ”Det är våren som gör det, / spräcker glaset framför ögonen. / Som när en skådis börjar skratta spricker jag”.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Houssin Vennberg Sninate, kritiker i Svenska Dagbladet.

Café Bambino: Samtal med Caroline Ringskog Ferrada-Noli